"Jag börjar få hopp, och det skrämmer mig.."
"Jag.. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Ena sekunden är det som att jag inte är jag längre. Som att mitt eländiga liv försvinner" Jag suckar och rycker bort ogräs från planteringen framför stenen. "Men det kräver bara en liten sak, innan jag är tillbaka till verkligenheten"
"Jag vet bara inte hur länge till jag kan hålla på. Det är inte schysst mot honom. Jag är egoistisk. Men när jag pratar med honom känns det som att jag är lycklig, som att mina problem inte är lika dominerande längre. Men jag vet att när han väl får reda på vem jag är så kommer det gå tillbaka till det normala, om inte värre. För nu när jag vet vad lycka känns som, så kommer det göra ännu ondare när jag vet att jag inte kan få det" Jag känner tyngden från mitt hjärta i bröstet.
"Jag vet inte.. Det är bara en enda stor röra. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag berätta för honom? Jag kanske borde göra det. Detta har gått för långt" Jag stirrar på stenen och drar min jacka tätare om mig. Trots att det är juni, kan det inte vara mer än 15 grader ute. Klockan är sex på kvällen och jag är mer eller mindre ensam på kyrkogården. De enda människan jag ser är en gammal dam som står och gråter framför en av stenarna lite längre bort. Jag tycker synd om henne. Jag vet hur det känns att förlora någon man älskar. Jag vet mycket väl. Jag vänder mig mot Linns gravsten igen.
"Ibland undrar jag om du kan höra mig. Att det kanske finns en himmel där uppe, där du kan vaka över mig. För din skull hoppas jag det. För jag vet att du hade så mycket mer att leva för, och jag vill tro att du är på ett bra ställe nu. Att du tittar ner på mig och skrattar när jag snubblar av mig själv... Men samtidigt skulle jag inte vilja att du såg mig såhär förstörd" En envis tår rinner ner för min kind. "Så om du ser mig, jag ber om ursäkt för att jag inte lever det livet du hade hoppats på. Jag är ledsen" Jag reser mig upp och känner hur mina ben strider emot efter att suttit här en timme i samma ställning. Om det hade funnits människor här, skulle de tro att jag är galen, som sitter här för mig själv och pratar till en sten. Men Linn är den enda jag kan prata med om sånt här. Och jag vill tro att hon lyssnar på vad jag har att säga.
Jag styr mina steg mot grinden och torkar de tårar som envist har runnnit ner för mina kinder. Jag hatar att gråta. Jag hatar att gråta såhär mycket som jag har gjort på senaste tiden. Men jag kan inte låta bli. Smärtan gör för ont. Saknaden är för stor. Min mobil plingar plötsligt till och jag fiskar upp den från bakfickan. Och det som lyser upp skärmen får mig att skratta till, trots tårarna som rinner ner för mina kinder. Mitt hjärta lättar en aning och jag fortsätter gå, samtidigt som jag försöker svara killen på andra sidan telefonen.
Alex
5 Juni, 18:13
Okej så skulle du hellre ha jättestora händer eller jättesmå fötter
Hej på dig också
Men hmm denna var tuff
Hur små är fötterna?
Skulle jag kunna gå med dem?
Det är på gränsen.
Då väljer jag fötterna
VA??
Fatta va coolt att ha stora händer
Fatta käftsmällarna man hade kunnat ge
Jacob hade varit dödens
Asså jag förstår inte hur du
alltid kan få mig att skratta
Även om jag är ledsen
En naturbegåvning :*
Men vad är det?
Är det din mamma?
Alex, nej
Jag är över stadiet där mamma gör mig ledsen
Förlåt
Jag vet inte..
Jag gillar bara inte tanken att du bor med en sån mamma
Det finns inget att göra
Jo det finns det
Du kan flytta
Vi har ett gästrum
Alex..
Asså det är verkligen jättesnällt men jag hade aldrig kunnat göra det
Varför inte? Du hade inte behövt bo hos din mamma
Och så hade du fått bo med mig ;)
Hur lockande det än låter
Så vet du att jag inte kan Alex
När fyller du 18 då?
I oktober
Okej så 4 månader kvar
Vad händer sen? Ska du flytta ut då?
Jag vet inte tbh
Jag får se
Men kan vi prata om något annat än min mamma
Sure
Men jag kommer inte släppa det helt
Och det vet du
Jag vet..
Bra
Men okejdå
Är du taggad för sommarlov?
Extremt
Ligga hemma i min säng hela dagarna och läsa böcker
Du sa vadå???
Vart är strandhänget, festerna och värmen??
Inte min grej direkt
Om jag inte minns fel så träffades vi på en fest
Ja och det var en engångsgrej
Pfft, det ska vi nog få se
Ska leta rätt på din kompis och säga till henne att tvinga med dig ;)
Läst
Med ihopbitna käkar lägger jag ner mobilen, jag klarar inte av detta. Jag vet att det inte är Alex fel, han vill inget illa. Men jag kan inte undvika känslan att Linns död alltid kommer hemsöka mig på ett eller annat sätt. Oavsett vad.
Och det gör bara så fruktansvärt ont.
