Med min kropp klädd i en svart hoodie och ett par svarta jeans öppnar jag den tunga skoldörren. Värmen sveps runt mig och plötsligt är jag inuti den tråkiga, instängda skolbyggnaden. Jag styr mina steg direkt mot rektorns kontor samtidigt som jag försöker undvika så många som möjligt.
Jag lyfter min blick när jag går förbi anslagstavlan och min syn får mig att tappa hakan.
Sökes: Prinsessan med Nikeskor
Halloweenfesten, den 31 oktober hemma hos Simon Lindell, fanns det en blond tjej med röd klänning och Nikeskor.
Om du är hon, eller du har någon aning om vem det är, hör av dig till mig, Alex Carter
Tack!
Jag tittar runt om i korridoren och ser att det finns ännu fler. Vad har han gjort? Det var mer än 4 månader sedan.. Visst, man ser att de har hängt där ett tag och att folk antagligen bara är för lata för att ta ner dom. Men ändå. Detta är bara absurt.
"Ashley Brooks?" Jag vänder mig om mot ljudet av mitt namn och ser rektorn stå bakom mig. Hon är som vanligt prydligt klädd med sin kavaj och kostymbyxor.
"Japp" Svarar jag med en nickning. Hon följer dit min blick låg innan och ler sorgset.
"Vem kunde tro att Alexander skulle lägga sitt liv och själ i att hitta den lilla tjejen. Men hon har inte dykt upp nu på över 4 månader och han verkar ha gett upp hoppet" Säger hon för att sedan kolla tillbaka på mig.
"Men men, det är väl bara en liten tjej som han har fått upp ögonen för, ska vi gå till kontoret?" Frågar hon och för ihop sina händer i en klapp. Jag nickar och vi styr våra steg till kontoret. Väl inne i det stora rummet sätter vi oss ner, med henne bakom sitt bord och jag mittemot på en hård och läskigt obekväm stol.
"Jag har blivit meddelad av din mamma om vad som har hänt" Börjar hon och kollar medlidande på mig. Det överraskar mig att mamma har brytt sig tillräckligt för att ringa rektorn, det var inte ofta hon kom på besök på sjukhuset, och hon jobbade ändå där...
"Och vi är nu inne på sista terminen i årskurs 2, du missade många prov och ligger ganska efter. Men med omständigheterna så tror jag att vi kan göra några undantag" Ler hon. "Du är en av de med högst betyg här i skolan och vi förväntar oss inget annat än att du gör ditt bästa. Och om det är något du behöver eller undrar så är det bara att knacka på eller prata med en lärare. Dom alla är medvetna om din situation och ska göra sitt yttersta för att hjälpa dig komma i fas" Avslutar hon med sina händer knäppta och liggandes på bordet.
"Tack" Ler jag och vrider mig i den stela stämningen. "Kan jag gå nu?" Frågar jag försiktigt när det verkar som att hon inte har något mer att säga.
"Ja absolut, men du... Jag beklagar verkligen med olyckan och din kompis" Säger hon försiktigt när jag har närmat mig dörren. Jag stannar upp i en sekund när hon nämner Linn. Det hugger till i bröstet. Utan ett enda ord öppnar jag dörren och går ut. Mitt hjärta börjar banka oregelbundet och jag kollar panikartat mig runt omkring. Jag behöver luft. Med så snabba steg som möjligt försöker jag gå slalom mellan alla människor på väg till ytterdörren.
"Alex" Ropar någon kille någonstans och jag stannar upp, glömmer allt jag höll på med, glömmer Linn. Jag lyfter min blick och tittar mig runt. Min blick fästs vid den långa, blonda killen som står med ryggen emot mig, gåendes mot en grupp killar. Han är mycket muskulösare än vad jag minns honom. På hans kropp smider en perfekt tajt vit t-shirt och på benen har han ett par slitna svarta jeans. Han är perfekt, motsatsen mot mig.
