Kylan är genomträngande. Min kropp är så stel. Men när jag äntligen ser stenen där på plats så försvinner alla mina tankar om omvärlden. Jag springer fram till den, regnet fortfarande ösande ner, med andan i halsen. Med en blick på himlen kan jag konstatera att det inte kommer sluta på ett långt tag heller. Jag sätter mig ner i det våta gräset. Inga tårar rinner nu längre ner för mina kinder. För snart kommer jag äntligen bli fri. Jag låter mina andetag att saktas ner.
"Hej Linn.."
Jag tittar på stenen. På de kurverade bokstäverna. Hennes namn. Jag ler lätt för mig själv.
"Jag är ledsen över allt som har hänt. Jag är ledsen att det slutade såhär med Alex, men det blir bäst såhär. Och han är själv medveten om det. Planen var inte att han skulle få reda på vem jag var. Jag hade redan innan det bestämt mig för att försvinna från hans liv. Men där i skolan.. Det var inte mitt fel. Det var inte meningen att han skulle få reda på det. Men när jag vaknade.. Och såg in i hans ögon.. Jag vet inte. Det kändes bara.. så bra. Som att jag drömde. Men sen när han insåg att det var jag. Jag såg besvikelsen i hans ögon. Jag såg att det var som jag under hela denna tiden har trott. Jag räckte inte i slutändan. Och även om det gjorde ont, så tror jag att det var nödvändigt, så han vet att han inte går miste om något. Så han kan leva vidare och fortsätta med sitt liv. Jag tror att det han behöver just nu. Blicka framåt. Glömma detta halvåret. Han kommer ändå inte få se mig mer, så till slut kommer han glömma"
Min hand lyfts mot min panna. Blodet har lutat rinna, men smärtan är obeskrivlig.
"Mamma slog mig för första gången idag. För jag hade fått nog. Jag vet vad du hade gjort om du hade fått reda på det. Du hade gått raka vägen till polisen, utan ens min tillåtelse. För du trodde alltid på att göra det rätta" Jag skrattar lätt. Av minnet av henne. Av känslan att hon skulle vara här just nu, vid min sida. Men leendet dör snabbt ut.
"Men jag tror att du skulle varit stolt över mig. För jag stod upp för mig för första gången. Jag berättade för henne vad jag har gömt inuti mig under alla dessa år. Jag fick ut känslor jag har begravt så djupt inuti mig. Jag sa att jag hatade henne. För det gör jag, jag hatar henne som jag aldrig har hatat en människa förr. Men i alla fall, det var innan det som hon slog flaskan mot mitt huvud. Det var då jag fick nog. Det har då jag insåg att denna platsen är inget för mig.."
Jag sänker mitt huvud till gräset, men ändå spelar ett litet leende på mina läppar.
"För jag kommer Linn, äntligen kommer vi mötas igen"
Jag reser mig upp, med en sista blick på stenen, innan jag vänder mig om.
Vi möts snart igen bästa vän
Alex perspektiv
Vart kan jag finna henne? Hur i hela friden kommer jag någonsin kommer hitta henne? Regnet smattrar på vindruta och vindrutetorkarna jobbar på högsta möjliga tempo. Jag chansar och hamnar upp i hennes kvarter. Där Dagny bor. Jag parkerar snabbt bilen vid vägkanten, inte det minsta lagligt, innan jag snabbt kliver ut ur bilen och springer upp till den gamla tantens dörr. Jag knackar med tre hårda knackningar. Det tar inte lång tid innan dörren öppnas och jag möts av ett värmande leende. Men det slocknar snabbt när hon ser paniken i mina ögon.
"Vad är det Alexander gubben" Hon kollar oroligt på mig.
"Har du sett Ashley?" Säger jag med andan i min hals. Hon nickar snabbt och mitt hjärta hoppar över ett slag.
Kanske finns det hopp
"När, vart? Är hon hemma?" Jag kollar snabbt mot huset bredvid. Men i ögonvrån ser jag hur Dagny skakar huvudet.
