Jag känner på vår ytterdörr och till min förvåning är den låst. Jag låser snabbt upp den och kliver in i vår stökiga hall. Jag klär av mig min svarta bomberjacka, trots att det är april och jag fryser ihjäl, och går in i köket. Där möts jag utav en lapp liggandes på bordet.
Jag är borta i 5 dagar
Okej så ett mess eller samtal är tydligen inte ett alternativ längre. Och tydligen är jag inte ens värd en förklaring. Kanske är hon ute på ännu en kärlekstrip med en man hon har känt i 3 dagar, det är ju inte så att hon har råd att åka på en själv. Det är inte första gången något sådant här har hänt. Under lappen ser jag en hundralapp ligga. Waow generöst mamma, 100 kronor till 5 dagar, med ett tomt kylskåp. Stabilt.
Men trots detta kan jag ändå känna en viss lättnad. Att slippa mamma i 5 dagar. Att få denna helgen för mig själv och slippa behöva oroa mig över henne komma in i mitt rum mitt i natten, full, eller ännu värre, vakna av det helt fantastiska ljudet av två människor älska, efter att dragit hem en okänd snubbe från en bar. Eller älska och älska, det låter mer som att dom försöker mörda varandra. Men vad vet jag.
Jag väljer att gå och handla nu direkt, så har jag det gjort för resten av dagarna. Dessutom borde jag passa på när de ändå är ju ljust ute. Ännu en gång klär jag på mig ytterkläderna och beger mig ut. Vädret är inte så illa trots allt, så jag kan inte klaga över en kvarts promenad till affären. Det är mitten av april och det är inte super varmt, men det är ändå helt okej, man dör inte i alla fall. Tyvärr.
Men grejen är att jag är van. Jag har alltid behövt gå. Det har bara varit en självklarhet för mig, enda sedan jag var tillräckligt gammal för att gå själv, för tro det eller ej, så brydde faktiskt mamma sig förr, eller hon kunde bry sig till en viss del, men jag tror att det mest berodde på att jag var så liten. Det var den goda tiden då man ännu inte var medveten om alla problem runt omkring sig. Men desto äldre man blir, ju mer medveten blir man. Och i mitt fall, ju mer slutade min mamma bry sig. Jag var redan 12 år när jag började ta full hand om mig själv och mamma började bete sig aggressivt mot mig och totalt skita i min existens. Men jag är van, folk kanske tycker att det låter hemskt, och kanske till och med tycker synd om mig, men jag gör inte det. Jag har sett den riktiga världen, sanningen. Och sanningen är att livet suger och är meningslöst. Snälla, kalla mig depressed eller pessimistisk, men det är sant. Vad har jag? Vad är det som är så himla bra med livet? Alla som man på något sätt bryr sig om försvinner ändå?
Affärens röda tak börjar visa sig och jag längtar till att komma in i värmen. Snabbt kliver jag in genom dörrarna. Den tunna lappen ligger i min ficka och jag vet att jag måste vara taktisk tack vare min begränsade budget. Jag plockar på mig en brödlimpa. Jag får leva på bröd och vatten helt enkelt denna veckan. Som en jävla brottsling. Ironiskt va.
Affären är relativt tom för att vara 5 på eftermiddagen, vilket jag är ytterst tacksam för.
Jag ska just gå och ta mjukost, för kom igen, det är bättre än bara smör, när jag hör röster som jag mycket väl känner igen. Jag smiter in bland hyllorna, väl gömd, och kikar fram. Mycket riktigt ser jag 3 killar som står och skriker på varandra.
"Är du helt dum i huvudet eller?"
"Bara för att jag har andra åsikter än dig så betyder det inte att jag är efterbliven"
"Nej det är du ändå"
"Passa dig"
"Waow vad ska du göra?"
"KILLAR" Alex kliver mellan Simon och Jacob.
"Vi snackar om fucking chips här"
"JA MEN HAN VILL HA DILLCHIPS" Utbrister Simon. "Uppenbarligen är det något fel med hans hjärna"
"Ursäkta mig att jag faktiskt har smaklökar som fungerar jämfört med dig din basic bitch. Liksom lättsaltade, kom igen" Kontrar Jacob.
"Ni två kommer vara orsaken till min död en vacker dag" Suckar Alex och himlar med ögonen.
"Ey grabbar. Fånga" Christoffer kommer från andra hållet, med Oscar bakom sig och kastar en godispåse. Jacob fångar den med ena handen utan något problem och kastar ner den i deras korg.
"Så är vi färdiga?" Frågar Alex.
"Om Jacob kan ge sig" Svarar Simon uppnosigt.
"Herregud ta bara en av varje era puckon" Utbrister Alex frustrerat och slänger med armarna. Och just i den sekunden lyfts hans blick och landar precis på mig. Jag drar efter andan och drar hastigt mig tillbaka. Olyckligt nog, tack vare att vara på universums minuslista, så har affären varit så fiffiga och byggt upp ett jävla torn med toapapper. För just detta stora fucking stapeln backade jag in i. Vilket resulterar att allt rasar, tillsammans med mig, och jag landar på rumpan i en stor hög av toapapper. Ett lätt skrik flyger ur min mun och det tar inte många sekunder innan 5 par ögon hamnar på mig. Jag stelnar till. Jag kan inte andas, inte blinka, inte göra något. Allt jag kan är att sitta här i chock, alldeles för feg för att titta upp. För jag vet att alla tittar på mig just i detta ögonblicket. Jag hör snabba steg mot mitt håll.
"Här, låt mig hjälpa dig"
Håret på mina armar reser sig under min hoodie och mitt hjärta rusar av att höra rösten som tillhör personen framför mig. Alex.
Med blicken fortfarande i marken, med hår täckandes hela mitt ansikte, så samlar jag klumpigt ihop mitt bröd och min dumma mjukost. För jag vet att jag inte kan prata. Han skulle märka min röst. Artigt skakar jag huvudet, fortfarande utan att möta hans ögon.
"Hallå det är ju din labbkompis" Hör jag Simon uttrycka.
"Visstfan, det är de ju" Uttrycker Christoffer med ett skratt. Jag slänger en snabb blick på honom medan de fyra andra killarna skrattar med honom.
"Ge er va" Utbrister Alex och slänger en mördarblick mot sina kompisar innan hans ögon landar på mig igen. "Snälla, låt mig hjälpa"
Jag förbannar mig själv och sträcker fram min hand mot hans. Och när de omfamnar varandra, som två perfekta pusselbitar, sprids en värme från handen och ut i kroppen. Känner han samma? Känner han det jag känner? Värmen? Pirret? Jag tvivlar. Klumpigt reser jag mig upp, med blicken fortfarande ner i marken.
"Tack" Mumlar jag tyst, allt för att inte låta min röst märkas.
"Inga problem" Jag kan till och med höra hans leende som leker på hans perfekta läppar. Med brödet och mjukosten, som jag skäms förvånansvärt mycket över, går jag förbi honom. Mitt hjärta rusar i en ohälsosam fart och jag vill bara härifrån. Men inte utan att passera de övriga fyra killarna.
"Du har visst inte så mycket att säga idag va. Vad har hänt?" Christoffers irriterande röst får mig att bara vilja gräva ner mig under jorden och låta maskarna äta upp mig. Eller okej, rättaresagt gräva ner honom. Tror det hade varit bättre för mänskligheten.
Utan svar så skjuter jag bara iväg en mördarblick innan jag snabbt går förbi killgänget som bara skrattar. Jag hör Alex sucka.
"Varför har du blivit sån mjukis Alex? Seriöst? Det är nörden från längst bak i klassrummet" Det är Christoffers irriterande stämma.
"Bara för att jag inte vill vara ett rövhål som er hela tiden så betyder det inte att jag har förändrats"
"Jo, enda sedan den mystiska tjejen har du förändrats"
"Killar, kom igen. Släpp det. Vi är redan sena" Simon avbryter killarna just när jag lämnar höravståndet och allt jag kan höra nu är mitt hjärta som slår och blodet rusa i mina öron.
Vad hände precis?
