Alex
5 Juni, 20:03
Hallå?
Sa jag något fel?
Eller dog din mobil?
6 Juni, 21:56
Okej din mobil kan inte ha varit död i 24 timmar nu
Asså jag skämtade
Jag skulle aldrig tvinga dig till något du inte hade velat
Princess
Förlåt
Läst
Ännu en gång läser jag Alex sms från igårkväll. Jag lägger ner mobilen med ett tryck över bröstet. Egentligen är jag löjlig. Han har inte gjort något fel, eller inget medvetet iallafall. Men när han nämnde Linn så gick det bara inte. Jag klarade inte av det. Jag var nära att berätta vad som faktiskt hände. Med olyckan och allt. Men jag skulle aldrig klara det utan att förstöras. Det är bättre att skjuta undan känslorna.
Jag kliver ännu en gång in i den tråkiga byggnaden som är full med sommarklädda ungdomar. Det är den tiden på året när livet består av kroppshetsning och allmän ångest. Tiden där man ska visa så mycket hud som möjligt. Vilket är sjukt. Det må vara juni men vi lever fortfarande i Sverige där vädret ändras snabbare än en gravid kvinnas humör. Dagen kommer liksom säkert sluta med ösregn.
Jag går längre in i byggnaden med musik spelandes i öronen. Men mina steg saktas ner när jag ser något som får mitt hjärta att skrävla till. Alex. Med Emilia klängandes på honom. Jag biter ihop mina käkar och stirrar stint på dem. Andas Ash, andas. Han är inte din, du har inte rätt till att bli upprörd. Men ändå är det något som får mitt blod att koka. Hennes blonda hår hänger så perfekt över hennes axlar, hennes kläder smider perfekt åt hennes kropp. Hela hon är bara så perfekt. Jag hatar det.
Men vad jag ser härnäst får mina ögonbryn att höjas. Alex puttar väck Emilia med en sur blick och hon tittar arg på honom innan hon vänder surt på klacken och går rakt mot mig. Eller rättare sagt, förbi mig. Alex himlar med ögonen innan hans blick vänds åt mitt håll. Och hamnar på mig. Med stora ögon vänder jag mig snabbt om och går mot motsatta håll, samma håll som Emilia. Vad händer? Varför svep hans blick inte bara förbi mig? Som alltid? Jag vet att det är omöjligt för honom att känna igen mig, men ibland undrar jag om han har klurat ut det och bara leker med mig. Jag rundar en hörna och försvinner snabbt från Alex syn. Men jag stannar snabbt till när jag ser Emilia upprörd stå med sina kompisar. Jag går undan lite, så de inte ska se mig.
"Jag vet inte vad som är med honom längre. Jag känner knappt igenom honom" Emilia snörvlar till samtidigt som en av hennes vänner stryker henne, tröstande, över ryggen.
"Vi vet Emilia. Det är enda sedan hon mystiska tjejen dök upp, du vet hon från halloweenfesten"
"Såklart jag veta att det är hon som är problemet. Såg du inte vad han gjorde i matsalen. Han skämde ut sig totalt. Och tydligen har hon inte avslöjat sig, inte ens efter det där"
"Det är ganska löjligt av henne helt ärligt. Tänk om hon bara catfishar honom? Tänk om det inte ens är en hon?!" Drar en av hennes vänner efter andan. Emilia himlar med ögonen.
"Såklart det är en hon. De träffades ju på festen. Men det är bara elakt av henne. Det är som att hon vill ha Alex för sig själv, men vågar inte ens avslöja sig själv. Det är ganska patetiskt"
"Men vad ska vi göra?" Frågar en annan brunett.
"Vänta in. Visst det har gått ett halvår nu, men han kommer tröttna. Jag känner Alex, detta är inte likt honom, men han förtjänar så mycket mer än en mystisk tjej som inte ens vågar avslöja sig själv" Säger Emilia, med självförtoende. Jag vrider mig av en obehaglig känsla som sköljer över min kropp och mina ögon tåras. Jag vet att det är sant, han kommer tröttna. Men det gör ändå ont att tänka på det. De har rätt, jag är patetisk, jag är feg som inte vågar avslöja mig själv. Men de förstår inte. Om det hade varit någon av dem, med deras perfekta kroppar och perfekta liv, så hade det inte varit ett prblem. Men nu är det jag, det är mer komplicerat då.
Jag väljer att gå därifrån, förbi tjejgruppen, som inte ens ägnar mig en blick.
Senare den dagen är jag påväg hemmåt. Himlen är blå, men klumpen i magen ligger kvar som en sten. Jag kommer just in i vårt kvarter när jag ser något som jag inte trodde jag skulle se, som får min haka att åka i marken.
Alex
Han sitter på verandan hos Dagny, en gammal dam som bor i ett hus bredvid vår lägenhet. För att vara så pass gammal är hon chockerande pigg och glad. Hennes gråa hår är alltid nedsläpp och vilar lätt på hennes axlar, och hennes glasögon vilar alltid på nästippen. Hon har bott i det huset under hela mitt liv. Hennes man dog för två år sedan, men inte en dag går utan att ett leende pryder hennes läppar. Hon berättar själv att allt hon jag är bra minnen av honom. När jag var liten hälsade jag alltid på dem när jag inte kunde vara hemma på grund av mamma. De visste aldrig exakt varför, men de tog alltid hand om mig. Under de senaste åren har jag varit där mindre och mindre helt ärligt. Men ibland kommer jag över för att hälsa på.
Alex och Dagny sitter där med varsin kopp och ett kakfat på bordet mellan dem. Ingen av de har fått syn på mig ännu. Men det dröjer inte många sekunder innan Dagnys ögon hamnar på mig.
"Hej Ashley gumman" Tjoar hon och vinkar. Alex ögon hamnar på mig och hans ögonbryn höjs. Jag vänder mig snabbt mot Dagny och klistrar på ett leende innan jag vinkar glatt tillbaka. Sen flyr jag snabbt in genom porten och springer upp till min lägenhet. Varför var Alex med henne? Är dem släkt? Varför har jag inte sett Alex där förut? Vad ska Alex tycka nu när han vet att jag bor i det fattiga området? Varför bryr jag mig ens? Jag vet att jag inte borde bry mig, att jag borde glömma Alex. Men det är svårt.
Mitt tänkande avbryts när jag öppnar dörren och ser mamma i köket.
"Vad gör du hemma? Ska du inte jobba?"
Hon slänger en kort blick på mig från hennes plats på köksstolen. Mellan hennes fingrar ligger en cigg.
"Har du inte med att göra"
Jag himlar bara med ögonen för att gå vidare.
"Du himlar inte med ögonen åt mig unga dam"
Jag vänder mig mot henne med en fnys.
"Vad ska du göra? Slänga ut mig? Göra mitt liv till ett elände? Sorry men jag är minderårig och mitt liv går inte att bli misserabelt än vad de redan är" Hon reser sig upp med en mordisk blick.
"Jag kan göra så mycket mer. Så försök inte din snorunge" Säger hon med hes röst.
"Försök, snälla. För jag tvivlar på det. Jag vet att du inte vill ha mig. Men synd, du har inget val" Hela min kropp skakar och jag är på högvarv. Jag har aldrig käftar emot såhär mycket.
Hon går mot mig med långsamma steg.
"Jag hade kunnat lämna dig när vi flyttade. Men gjorde jag det? Nej" Hennes hatiska ögon är fästa som två spikat i mina. "Så gumman, du vill verkligen inte vad jag är kapabel till"
Jag blir stum. Hon lyser upp med ett elakt flin när hon inser att jag inte har något att svara. Men känslan av att vara besegrad vänder jag mig om och går till mitt rum. I bakgrunden hör jag bara mamma fnysa. Jag stänger dörren hårt bakom mig.
Mamma suger. Detta rummet suger. Alex suger. Linns död suger. Allting bara suger. Jag orkar inte mer. Jag kastar mig ner i sängen och trycker mitt ansikte mot kudden av frustration. Det känns som att jag hade kunnat riva ner hela runnet vilken sekund som helt.
Andas
1.. 2...3...
Jag tar ett andetag och jag kan känna hur min kropp slappnar av en aning. Jag är bara så arg. Arg på min mamma. Arg på Alex. Arg på Linn, för att ha lämnat mig. Arg för att inget någonsin har fungerat för mig, aldrig i hela mitt liv.
