Suckandes lägger jag ner mobilen. Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska tänka. Allt med Alex är bara så rörigt. Jag förtjänar inte honom. Inte ens i närheten. Han tvekade inte en sekund på att komma fram och hjälpa mig i affären. Mig. Han kunde stå kvar och skratta med sina andra kompisar, men nej. Hans hjärta är så gott så det gör ont. Och nu.. nu känns det som att jag har skrämt iväg honom för alltid. Han kanske insåg att jag bara är en looser som han aldrig skulle kunna tänka sig vara med.
Och det sårar nästan på ett sätt som jag aldrig trodde de skulle göra när han inte svarar.
Jag slänger mig i sängen med en djup suck. Varför. Varför lever jag? Vad lever jag ens för längre? Jag har ingen, och den enda personen som på något sett bryr sig om mig vet inte ens vem jag egentligen är. Det är inte ens på riktigt. Jag känner hur mitt hjärta börjar pumpa snabbare och mina händer svettas. Jag reser mig upp med en klump i magen. Regnet smattrar utanför på mitt fönster och jag känner mig plötsligt kvävd av rummets torra luft. Jag känner hur ångesten byggs upp i bröstet och hur det sprider sig till resten av kroppen. Till slut klarar jag inte av det mer. Jag måste här ifrån. Med snabba steg springer jag mot ytterdörren och tar på mig mina skor. Jag skiter i jacka, skiter i min mobil, skiter i att låsa dörren efter mig. När jag kommer ut från vår lägenhet träffar den kvava men svala luften mig, tillsammans med regnets stora droppar. Jag flämtar lättat till. Trycket mot bröstet finns fortfarande där, men det lättar. Det tar bara några sekunder innan hela jag är dyngsur med min hoodie klistrandes mot min överkropp och håret klubbar fast sig i mitt ansikte. Men jag bryr mig inte. Jag hade verkligen inte kunnat bry mig mindre.
Med ett synfält som täcks utav ösregnet springer jag från vår byggnad där minnena från min barndom jagar mig. Jag hatar den lägenheten. Jag hatar alla minnen jag inte kan undvika, från just den platsen. Jag springer så fort mina ben bär mig. Min andning är tung, men jag fortsätter. Jag vet exakt vart jag ska och kommer inte stanna tills jag är där.
Jag sätter mig på det blöta gräset framför den stora stenen.
"Hej..."
Jag tittar på de inristade bokstäverna
Linn Svensjö
"Jag.. Jag är ledsen för att det var ett tag sedan jag var här"
Det blir tyst. Allt som hörs är regnets smatter som fortfarande omgiver mig.
Jag börjar lätt snyfta.
"Och jag är ledsen över att jag har svikit dig. Jag vet att du ville att jag ska leva ett lyckligt liv, även om du inte finns vid min sida längre. Men det är svårt.. Så svårt..."
Fler tårar börjar rinna och de blandar sig med regnet som rinner ner för mitt ansikte.
"Jag vaknar varje morgon efter en natt med bara mardrömmar. Jag går ner och möter min mamma som inte vill ha mig. Jag går till en skola som inte bryr sig om mig, där jag inte har några kompisar. Det finns inget ljus i mitt liv längre. Förutom kanske Alex.." Jag ler smått för mig själv när hans namn dyker upp i mitt huvud. Jag rycker lite i gräset under mig, som enkelt lossnar av den blöta jorden under mig.
"Men ändå blir allt fel. Jag ger honom falska förhoppningar. Om att jag är någon som jag inte är. Men har förstår inte när jag försöker berätta det" Jag skrattar lätt till.
"Jag vet att du nu skulle slagit till mig i bakhuvudet och sagt till mig att skärpa mig. Att jag bara är löjlig... Men du måste förstå mig. Jag är ingen. Det finns inget hopp om mig. Om han får reda på vem jag är så kommer han lämna mig, precis som alla andra. Och.... och jag vet inte om jag skulle klara det" Min röst brister och mitt synfält blir suddigt av alla tårar. Hulkandes tittar jag upp på stenen med hennes namn på.
"Jag saknar dig så mycket" Viskar jag.
"Så mycket.."
Med en sista titt reser mig mig upp. Kall och dyngsur. Hela min kropp skakar och mina ben är stela efter att suttit ner så länge. Jag vänder mig om och går därifrån med tårar fortfarande rinnandes. Trots att hela min kropp värker, så är det inte den smärtan som är den jobbigaste. Det är smärtan som aldrig vill försvinna från mitt bröst.
