Tjejen i spegelbilden stirrar på mig. På min nakna, ärrade kropp. Mitt mörkblonda, långa, nu blöta hår hänger nerför ryggen och kittlar mig på ryggen. Jag är ful. Min kropp är ful. Mina ärr är fula. Hela jag består utav ärr sedan olyckan. Det är ett, som jag skulle göra vad som helst för att få bort, som påminner mig om olyckan varje dag, och det är den som löper längst ryggen. Ett långt stort ärr, som jag alltid kommer ha. Resten av mitt liv. Som alltid kommer påminna mig om Linn. Jag tittar på mig själv, och vet, att jag kommer vara oälskad för alltid. Vem skulle vilja älska mig? Alla som jag någonsin har älskat har lämnat mig. Min pappa, Linn, min mamma bryr sig inte längre. Vem har jag? Vem kommer någonsin vilja ha mig?
Ingen.
Jag klär på mig kläderna som ligger och väntar på mig, bestående av standardkläderna hoodie och jeans, innan jag borstar tänderna. Jag kliver ut ur det fuktiga badrummet och går till mitt rum. Min säng är stökig och det ligger skolmaterial lite överallt. Det är litet, det erkänner jag, men jag klarar mig bra här. Jag packar min väska inför skolan och kliver ut ur rummet igen där jag möts av vår smala hall. Jag går och klär på mig skor och jacka. Just när jag ska öppna dörren avbryts jag av en kylig, skrävlig röst som skapar rysning ner längst min ryggrad.
"Vart tror du att du ska gå?" Med handen fortfarande på det kalla handtaget vänder jag huvudet bak och kollar bakom axeln. Mamma står där med korsade armar. Hennes gråa hår ligger slarvigt i en boll på huvudet och hennes gråa, stora tröja är urtvättad, om jag gissar rätt så var den pappas.
"Till skolan" Svarar jag tyst och tittar ner.
"Kom hem direkt efter skolan" Befaller hon med blicken skarpt fokuserad på mig. Jag himlar ögonen. "Det är inte som att jag har någonstans att sticka till" Muttrar jag.
"Ursäkta?!" Fräser hon. "Tro inte en sekund att det är synd om dig unge. Din kompis är död, men hon skulle ändå lämnat dig förr eller senare" Jag fryser till. Hon nämnde Linn. Hon har aldrig nämnt Linn sedan olyckan. Utan ett ord, vänder jag mig mot den gamla dörren igen och stormar ut. Dörren smälls igen bakom mig och jag vet att jag kommer få skit av det när jag kommer hem. Med djupa andetag går jag ut från innergården av den gamla, fula byggnaden och ut på gatan. Min blick söker sig runt i kvarteret för att se ifall kusten är klar, för en sak har jag lärt mig av alla åren här, ingen går säker i dessa kvarteren. Mestadels bor de bara fattiga här, men även en hel del kriminella, även om det låter tillgjort som i filmer, men det är så. Jag har växt upp med vetskapen att man aldrig ska gå ensam på dessa gatorna när det är mörkt ute.
Men det gör ont. Ont att den kvinnan ska vara min mamma. Någon som egentligen ska älska mig, ta hand om mig. Men det hemskaste är att jag är van. Jag blir inte ens överraskad längre. Men denna gången gjorde det ont. Hon tog upp Linn, precis som att allt som har hänt inte betyder något, precis som att Linn inte betydde något. När hon vet att Linn var den som betydde mest för mig. Och helt ärligt, har hon alltid gillar Linn mer än mig.
Skolan började visa sig i mitt synfält. Många hade kanske klagat på den 20 minuters promenaden till och från skolan, men inte jag. Att gå ger mig ett lugn, och det är precis vad jag behöver om jag ska klara av en hel skoldag. Sen behöver vi ju inte prata om att jag faktiskt inte har ett annat val än att gå, för en cykel är bara något jag äger i mina drömmar.
Den stora byggnaden kommer närmre och jag synar ungdomar på skolgården. Min blick förflyttas till höger, där jag vet att jag skulle finna en viss person. Och mycket riktigt står han där, bakom det lilla skjulet med en grupp av andra killar. Med sitt blonda hår flygande i vinden, en enkel svart tshirt och slitna jeans. Med en cigg i sin hand, såsom de andra killarna. Om det är något jag hatar att killar gör, så är det när dom röker. Jag rynkar näsan och vänder min blick fram igen samtidigt som jag drar upp huvan på min svarta hoodie över huvudet. Jag kliver in i byggnaden och går den välkända vägen till mitt skåp. Jag ska just öppna det när min mobil plingar till. Jag ler för mig själv när jag ser vem som har smsat.
