"Är du säker på att jag inte ska följa med? För det gör jag i så fall" Han tittar på mig från förarsätet. Jag ler svagt mot honom.
"Nej det är okej, detta är något jag behöver göra själv" Han nickar förstående. "Jag väntar på dig i alla fall". Jag öppnar dörren och hoppar ut. "Tack, jag kommer snart igen" Säger jag innan jag stänger dörren och vänder mig om. Kyrkogården visar sig och jag går genom grinden. Mina fötter styr sig själva, som att de kan vägen utan och innantill till hennes grav. I min hand kramar jag rosen hårt.
Det är en varm sommardag idag. En sådan som man helst av allt bara hade velat ligga i en pool, eller i havet. I så lite kläder som möjligt för att undvika värmeslag. Linn älskade sådana här dagar. När man nästan kan se värmen i luften. När det är så pass vindstilla att trädens löv inte ens rör sig. Hon bara älskade det. Vilket gör det till de perfekta vädret på hennes födelsedag.
"Hej Linn". Jag känner det torra gräset mot mina bara ben när jag sätter mig ner vid graven. Jag ler mot den. "Grattis på födelsedagen. Tänk att du fyller 19 idag. Eller att du i alla fall skulle gjort det..." Jag blir tyst. Kollar på den gula rosen i min hand. "Jag saknar dig. Jag vet att jag inte har varit här mycket på senaste tiden. Men jag tror att du förlåter mig. Jag tror nästan att du skulle vara stolt över mig" Jag lägger rosen bredvid en bukett blommor som redan ligger där. Ler för jag vet att jag har rätt. Hon hade älskat hur de blev med mig och Alex. Hon hade älskat se mig såhär glad som jag är när jag är med honom. "Men du ska veta att jag aldrig glömmer dig. Aldrig någonsin. För du är alltid där med mig. Men det gör bara lite mindre ont att tänka på dig nu. Istället kan jag känna mig lycklig över att tro att du kanske är med mig..." Jag tittar upp. Ser endast en trädgårdsmästare som går runt och vattnar blommor på gravarna. "Jag är inte ensam Linn" Jag tittar tillbaka på stenen. "Jag är inte ensam längre. För sedan du lämnade har jag bara känt denna enorma ensamheten, som har tagit över hela mig och fördärvat mig. Men nu har den ersatts av glädje och värme. Visst ensamheten kommer tillbaka ibland. Men då vet jag att den kommer gå bort igen. Jag visste inte att den kunde göra det innan... Så jag är okej Linn, jag är lycklig för tillfället. Alex försöker även intala mig att framtiden också kommer bli okej, och jag försöker tro honom. Så jag tror att jag kommer klara mig Linn"
Jag sitter där. Njuter av tystnaden, av att känna en viss koppling till Linn. Jag har saknat detta. Men som sagt har det inte blivit av så mycket på senaste tiden. Främst för att det påminner mig om den där kvällen. Men även att jag har haft fullt upp med Alex. Han lägger all sin tid på att se till att jag mår bra och att vi hittar på något kul. Hans exakta ord är att "Vi måste ta vara på vårt sista sommarlov". Jag vågar inte ens tänka så långt, att detta är vårt sista sommarlov innan studenten. Med en sista blick på stenen reser jag mig upp. Känner hur benen äntligen får den blodtillförsel som de behöver. "Hejdå Linn, grattis ännu en gång". Med en sista blick på stenen styr jag mina steg tillbaka. Jag kan alldeles strax se bilen som står på samma ställe som innan och mitt hjärta skuttar till när jag ser den blonda killen sto lutad mot bilens huv. Jag känner en del av sorgen sakta försvinna.
"Hej" Hans uppåtsluttande huvud vänds mot mig och han puttar ner sina solglasögon ner för näsan. Hans ansikte skiner upp i ett stort leende. "Hej på dig. Hur gick det?" Jag rycker på axlarna och går fram mot honom. "Bra. Jag hoppas att det inte tog för lång tid". Han skakar huvudet och tar min hand. "Nej inte alls. Du får ta all tid i världen på dig. Jag vet hur mycket det betyder för dig" Jag nickar och tittar upp mot honom. Och innan jag vet ordet av de ger han mig en snabb puss och öppnar passagerarsätet bredvid honom. Mina kinder blossar upp och jag kliver snabbt in i den kokande bilen för att undvika hans självbelåtna blick. Han stänger dörren bakom mig och jag bara vet att han flinar. Jag skakar huvudet för mig själv, men med världens största leende på läpparna. Nästa sekund hoppar han in i sätet bredvid mig.
"Jag tänkte att vi kanske kunde dra till stranden? Det är så varmt så jag tror att jag kommer dö" Säger han och startar bilen. Jag nickar. "Det kan vi göra"
Bilresan är ganska lång. Men jag njuter varje sekund. Känslan av vinden när vindrutorna är nere, känna värmen av solen på min hud. En känsla av frihet. Gud vad jag älskar sommaren. Jag har aldrig egentligen tagit vara på sommaren som jag gör nu. I och med att jag inte har haft några vänner eller så har jag inte vågar gå till ställen som stranden. Det är bara när Linn var och hälsade på, eller om jag var hos henne. Annars var jag bara hemma och läste, eller så hittade jag ett gömt ställe i någon park att läsa i. Mer än så var det inte. Så detta är något nytt. Och jag älskar varje sekund av det.
"Sådär ja, då var vi hemma igen. Vi kan ju in och byta om så drar vi så snabbt som möjligt" Jag nickar åt Alex "Låter bra". Vi hoppar ut ur bilen och går in i huset. Jag har börjat vänja mig med detta stället. Vilket egentligen känns lite konstigt. Jag kan inte föreställa mig att Alex familj egentligen bor här. Jag har blivit så van med bara mig och Alex.
Alex blick landar på mig när vi tar av oss skorna i hallen. "Vill du byta om först?" Jag nickar och går upp för trappen direkt. Jag går in i gästrummet där jag förvarar mina grejer. För ja, jag har mina grejer här, trots att jag för de mesta sover i Alex rum. Eller helt ärligt, trots att jag alltid sover i Alex rum. Jag tror inte jag är kapabel till att sova ensam längre. Det känns som att ensamheten håller på att äta upp mig inifrån då, och alla hemska minnen från när jag bodde med mamma kommer bara upp i mitt huvud. Alex närvaro får mig att känna mig trygg. Mer trygg än jag någonsin trodde jag kunde känna. Men jag byter fortfarande om här inne i alla fall. Jag kan inte ens tänka tanken att han skulle se mig under dessa kläderna. Visst, jag hade en baddräkt en gång. Men efter det så har det inte blivit av igen, jag säger bara till Alex att bada inte är min grej. Men i alla fall är det inte heller samma sak. Baddräkten döljer fortfarande mitt stora ärr på ryggen. Jag skulle aldrig vilja att han såg det. Se hur trasig jag egentligen är. Vilka ärr jag gömmer, både fysiskt och psykiskt. Jag vaknar fortfarande upp mitt i natten av mardrömmar. Ibland vaknar han av det, ibland inte. Men då tror han att det handlar om mamma, eller något liknande. Han försöker lugna mig, eller trösta, för att sedan försöka få mig att somna igen. Men jag brukar inte vilja prata om det. För hur berättar jag för killen, som nu hela min väld kretsar runt, att det inte är min alkoholist till mamma som skrämmer mig mest? Utan tanken av min döda bästa vän? Eller att jag aldrig skulle vaknat upp ur koman? Eller att jag inte kan se en framtid? Hur skulle jag någonsin kunna berätta för honom hur trasig jag egentligen är inombords? Jag låter hellre honom tro att min mamma är min största rädsla.
Plötsligt knackar det på dörren och jag dras ur mina tankar.
"Hey Ash, hur går det? Du har varit där ganska länge" Jag drar snabbt på mig mina shorts och stora t-shirt över baddräkten, ifall ifall, och går för att öppna dörren. Där möter jag Alex som har en oroande blick. Jag ler bara mot honom. "Förlåt jag blev bara distraherad. Men jag är redo" Han nickar och hans ansiktsuttryck slätas ut. Men bara en aning, som att han inte helt tror mig. Men det är okej för mig, han behöver inte tro mig helt. Så länge han inte ställer följdfrågor så är jag okej med det. "Vänta lite, jag ska bara ta min mobil". Jag vänder mig om och greppar tag i min mobil som ligger på sängen. Just när jag ska vända mig känner ett par starka armar runt mig bakifrån. Jag skrattar till. "Jag trodde vi skulle åka nu" Han hummar bara i mitt öra och och tar ett djupt andetag. "Bara någon sekund till. När vi väl kommer till stranden kommer jag inte få röra dig såhär". Jag kollar menande över min axel på honom. "Folk stirrar redan, jag vill inte ge dem fler anledningar till att göra de". Han möter min blick. "Ja jag vet, och jag respekterar det. Men därför vill jag bara ta vara på detta. Okej?" Jag nickar. "Okej". Han klämmer till lite extra med sina armar och jag skrattar till, njuter av att känna hans kropp mot min, känna dessa irriterande fjärilarna i min mage. Helt plötsligt snurras jag runt och jag möter Alex blåa ögon. "Det betyder att jag också vill ta vara på detta" Jag kollar förvirrat på honom, men jag förstår precis när han lutar sig fram och hans läppar möter mina. Hans händer greppar tag i min midja och jag kupar mina händer runt hans ansikte. Men det avbryts när jag inte kan hålla mig från att le. Hans ögon möter mina igen, och jag ser hur även han har ett stort leende på läpparna. "Vadå?" Frågar han, men jag skakar bara på huvudet, fortfarande med ett fånigt leende. För hur berättar jag för den blonda killen framför mig, att jag håller på att falla helt fritt för honom?
