Det är bara en person som någonsin har sagt att de älskar mig. Linn. Detsamma åt andra hållet. Hon är den enda jag har sagt att jag älskar. För uppenbarligen har aldrig min kära mamma sagt det, kanske när jag var en bebis. Kanske min pappa sa det då också. Innan han lämnade. Men aldrig någonsin har jag hört det orden annars. De känns som så främmande ord för mig. Älskar? Vad innebär ens det? Att han älskar mig? För det säger inte mig någonting egentligen. Ett starkare ord för att gilla? Det är allt det är för mig. Men ändå, så har de orden snurrat runt i mitt huvud under hela natten och har lämnat mig sömnlös. Alex däremot har sovit som en stock. Med hans små snarkande andetag. Han älskar mig? Eller tror han bara att han älskar mig. Det låter mer rimligt. Men förväntar han att jag ska säga det tillbaka? Älskar jag ens honom? Jag tycker ju verkligen om honom. Mer än ord kan beskriva. Han är den enda anledningen till att jag är här idag. Att jag ännu andas. Kanske det älskar betyder? Eller början av det? Jag vet inte. Men något inom mig säger att jag vet när jag känner det. Att allt kommer falla på plats. Jag förlitar mig intre på min trötta hjärna just nu. Jag får bara försöka njuta av stunden just nu. Morgonens strålar har börjat lysa upp rummet och jag kan höra fåglarna kvittra utanför fönstret. Alex ligger bredvid mig. Eller man kan kanske nästan säga på mig. Trots att han har en 120 säng så är han väldigt glad i att sprida ut sig. Jag har blivit van efter denna tiden. Men ibland undrar jag verkligen hur han hamnar på tvären och nästan knuffar ut mig ur sängen. Det är något jag har svårt att vänja mig vid.
Då Alex ser ut att behöva all sömn han kan få väljer jag att gå upp. Jag gör ingen nytta här, det är inte som att jag kommer kunna somna. Just nu går min kropp bara på reservenergi. Jag tar sakta bort hans arm, som har legat över mig, och reser mig upp. Det tar en sekund för mitt huvud att hänga med i den plötsliga rörelsen, sen har jag fått tillbaka min balans. Jag är precis påväg ut ur rummet när jag hör hur det rör på sig i sängen.
"Ash?" Just i denna stunden grips jag av panik. Minns han vad han sa igår? Minns han hur han sluddrade ut de 3 starkaste orden man kan säga? Orden som har hållit mig vaken hela natten?
Jag vänder mig om och ler mot den nyvakna killen som kollar på mig med sömniga ögon. "Vart ska du?" Om jag hade gjort en lista på top 3 saker jag vet, så skulle hans morgonröst lätt hamna på den listan.
"Jag ville låta dig sova lite, men visade sig att jag istället väckte dig. Förlåt" Jag känner hur skuldkänslorna sköljer över mig. Men han skakar bara på huvudet. Men inser snabbt sitt misstag då han tar sig för tinningen.
"Jävlar vilken huvudvärk" Jag skrattar lite lätt. Då kollar han upp på mig igen.
"Snälla kom och lägg dig med mig igen" Jag tvekar i någon sekund av någon anledning. Men sen går jag såklart tillbaka till sängen igen. Han har redan öppnat upp sin famn men kollar då förvirrat ner på sin bara överkropp. "Är det du eller jag som har klätt av mig?" Jag skrattar ännu en gång och lägger mig intill honom, med hakan på hans bröst så jag kan kolla på honom.
"Det var nog du vill jag minnas" Han kollar på mig med höjda ögonbryn och blinkar sedan med ena ögat. "Det tror jag inte på" Jag flinar och skakar på huvudet. Trots med en bakfylla är han samma Alex som alltid. Sen slår det mig. Försiktigt kollar jag på honom igen. "Påtal om att minnas, hur mycket kommer du ihåg från igårkväll?" Han kollar på mig förvirrad. "Inte mycket.. Hur så?" En del av mig slappnar av. Han verkar sedan gripas av smått panik. "Vänta gjorde jag något? Gjorde jag bort mig?" Jag skakar på huvudet lätt skrattandes. Jag smeker min hand på hans bröst för att lugna hans dunkande hjärta. "Nejdå, inte alls. Jag var bara nyfiken. Du verkade lite borta". Han verkar med mina ord lugna sig och stänger sina ögon.
"Bra. Man vet aldrig när man är under alkoholens påverkan" Sen öppnar han ögonen. "Exempel nummer ett, festen där vi först träffades. Jag minns vilket as jag var då. Exempel nummer två, så har jag minne utav att tappa glas igår kväll" Jag skrattar till. Jag kravlar upp och lägger mig i jämnhöjd med honom.
"Jag tror du lämnade ett bättre avtryck än du tror den kvällen" Han skrattar lätt och lämnar en kyss på min hals, ovetandes över alla de fjärilar han väcker i min mage. "Men apropå glaset, så är det din röra"
"Mhm om du säger det så. Men det kan vänta" Mumlar han bara, och verkar ganska nöjt trivas där han är just nu. Jag klagar inte heller på andra sidan...
Men han minns inte. Han minns verkligen inte vad han sa. Och jag känner mig lite sårad? Eller kanske inte sårad. Men besviken? Förvirrad? För vad betyder detta? Det hade varit en annan sak ifall han hade kommit ihåg, bekräftat det han sa, eller nekat de. Man vet aldrig. Men det hade i alla fall varit något. Nu är det kvar där ute i luften. Hade jag kunnat ta upp det med honom? Ja, det hade jag. Skulle jag någonsin kunna samla mod ill att göra det? Tveksamt. Det får komma när det kommer. Ifall det kommer igen. Det kanske bara var något som han bara slängde ur sig. Något betydelselöst. Kanske lättast att försöka övertala sig själv till det? Att det inte betydde något. Både för honom och mig. Som att det nästan aldrig hände. Nästan. För helt ärligt vet jag att det kommer ligga där i bakhuvudet för alltid. Undrandes om det kommer komma på tal igen.
"Hur i helvetet kan det har kommit glas ändra hit?" Hör ja svärandes ord från hallen. Jag skrattar nöjt från min plats från matbordet. Jag erbjöd mig faktiskt till att städa, men jag verkade inte ha mycket till talan om det. Så istället sitter jag här nöjt och sippar på mitt te.
"Vet du vad?" Säger jag då. Det dröjer en sekund innan hans vackra lilla huvud kikar fram från öppningen.
"Kanske" Jag flinar och skakar mitt huvud mot honom istället.
"Jag ska nog försöka skaffa ett jobb" Han höjer på ögonbrynen.
"Det är ju asbra Ash! Tror du att du kommer klara det nu när skolan börjar? Det är ändå sista året" Jag rycker på axlarna.
"Jag vet inte. Oavsett hur mycket jag trivs här med dig, så måste jag komma på egna fötter" Jag kollar ner i mitt te. "Jag kan inte komma tillbaka till mamma, och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Jag kommer självklart på något, men jag behöver en långsiktig plan" Jag tittar upp i samband med de sistnämnda orden och se Alex med en bekymrad rynka i pannan. Han släpper borsten och går fram till mig. Med en smidig gest sätter han sig på stolen bredvid mig och tar min hand i sin. Våra ögon fattar en djup kontakt.
"Jag förstår dig. Jag kanske inte helt kan leva mig in i din situation, men jag förstår dig och jag finns här för dig" Jag nickar och ler tacksamt. Han klämmer till min hand lite extra. "Men du vet att du alltid har ett rum här, sålänge du behöver. Jag hade bara behövt från mina föräldrar utan att behöver berätta hela sanningen. Jag vet ju att dem kommer tillbaka nästa vecka när skolan börjar och det är verkligen inga proble-"
"Alex" Han avbryter sig tvärt. Han skakar bara huvudet frustrerat. "Förlåt, jag vet hur ud känner med det. De.. Det är bara så fruktansvärt orättvist. Jag vill ge dig allt världen har att erbjuda men just nu känner jag mig bara så maktlös" Han verkar verkligen förtvivlad. jag vänder hela min kropp på hans håll. Mina händer fattar tag i hans skarpa kinder.
"Alexander. Du har gett mig mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Du har gett mig en andrachansen här i livet och det är jag för evigt tacksam över. Okej?" Han nickar i mina händer och jag smeker hans stubbiga kind lite lätt. Jag gillar honom så mycket. "Vi får göra vår sista vecka här ensamma till det bästa. Okej?" Nu kan jag till och med ana ett leende på hans perfekta läppar. "Okej" Får han ut sig innan hans läppar träffar mina. Så himla mycket.
Okej så, hej? Detta var ett tag sedan. Oklart om någon är kvar här, men jag försöker uppnå denna orealistiska drömmen att slutföra denna boken. Det kommer att gå långsamt, det kommer gå segt, det kanske inte kommer gå alls. Men jag vill att ni få som är kvar ska veta att jag jobbar på det!! Ni betyder mycket för mig. Wattpad har alltid funnits där för mig under mina tuffa stunder under många år och jag känner det perfekta avslutet hade varit att äntligen slutföra denna boken. Så önska mig lycka till haha.
Kram på er<3
