Alexs perspektiv
Vem var det? Varför har jag inte sett henne förut?
"Yo, vem va de" Frågar jag Stoffe. Han kollar konstigt på mig.
"Det är ju hon i vår klass hallå? Vart har du varit de senaste två åren? Men vadå då?"
"Nej jag bara undra" Mumlar jag tyst.
"Hon är ingen att lägga tid på iallafall, så mycket vet jag" Säger han med en axelryckning. Jag ignorerar det och kollar mot den okända tjejens håll. Där hennes mörkblonda hår försvinner förbi ett hörn.
Jag skakar snabbt av mig känslan som har fastnat i min kropp. Det var säkert bara någon som jag har sett förr.
Men fortfarande, jag kan inte ignorera känslan att jag missar något. Kanske har jag sett henne i affären?
"Ey, följer du med eller?" Jag kollar upp mot Jack och nickar, och vi börjar gå mot matsalen.
Ashleys perspektiv
Försiktigt stänger jag dörren och lyssnar för en sekund. Inget ljud hörs i lägenheten och jag suckar av lättnad. Mamma är inte hemma. Jag går in i köket och öppnar det slitna kylskåpet. Inne i så är det tre ägg, ett filpaketet och smör. Sen en helsikes massa öl. Men det är de. Mamma brukar alltid beställa pizza eller äta efter jobbet. Så att handla hem mat är inget prio för henne iallafall. Jag tar filpaketet men till min inte så stora förvåning ser jag att den har gått ut för längesedan. Jag suckar och går mot vasken för att hälla ut den. Även om jag var beredd på lukten så kan jag inte undgå att dö lite inombords när stanken av surnad filmjölk träffar mig. Jesus Kristus. Med ena handen knipandes för min näsa så sköljer jag ur förpackningen och slänger den i soporna.
Jag tar ett glas och fyller det med kallt vatten. Jag lutar mig mot vasken bakom mig och inspekterar vårt kök med en djup suck. Om folk verkligen visste hur vi hade det här hemma så vet jag inte vad de skulle göra. Antagligen skulle socialen ta mig eller något. Mamma hotar dagligen om det, att ringa socialen för att bli av med mig men hon vet att det skulle orsaka mer problem för henne än mig. Visst, det hade varit en lättnad att lämna detta stället och bli placerat i en fosterfamilj som gör sitt allra bästa för att vara den där "perfekta" familjen. Men jag hade inte klarat det. Jag passar inte in i en sådan familj. Jag är lika fuckad som denna familj. Jag hör hemma på ett ställe som denna. Det är inte lönt att låtsas som något annat.
Men ändå, ändå vågar jag ibland drömma hur det skulle varit att vara del av en normal familj. Med en mamma och en pappa, som älskar varandra, med syskon som man kan växa upp och leka med. En familj som hade kunnat lära mig vad älska innebär, som hade visat vad trygghet innebär. Varje gång jag vågar drömma mig bort, låta denna känslan av en hel familj träffa mig så drar jag snabbt mig tillbaka till verkligheten. För jag vet att desto lämgre jag låter mig drömma, desto mer smärtsamt är det att komma tillbaka till verkligheten. Så jag undviker gärna tankar som dessa, för det är inte lönt att drömma, när det ändå kommer krossa mig i slutändan. Detta är mitt liv, oavsett om jag vill det eller inte. Och det finns inget jag kan göra åt saken.
Jag sätter mitt tomma vattenglas i vasken innan jag vänder mig mot köket igen. Jag tar en plastpåse jag finner på glolvet och börjar plocka på mig tomma burkar och glasflaskor som ligger lite här och där. Detta är standard. Jag plockar och städar köket, mamma kommer hem och låtsas som att det är ingen skillnad, för att sedan bara stöka upp det exakt lika mycket igen. Det har blivit en ond cykel.
Sedan ställer jag mig och diskar det stora berget av disk som ligger på köksbänken. Medan jag försöker skrubba väck de 1 veckorna gamla rester från tallrikarna kan jag inte undgå att titta ut genom köksfönstret som är placerat rakt famför mig. Vår lägenhet är på 3 våningen så jag kan lätt se ut över vårt kvarter härifrån, vilket är ganska dött. Det är inte så många som bor här faktiskt. Det är mest hemlösa som brukarkomma och gå för att sova i något av de övergivna husen. Resten är antingen ensamma äldre människor eller typ kriminella. Finns inget mittimellan. Men jag trivs här på sätt och vis. Jag hör inte hemma i de snobbiga delarna av stan, där Alex och de bor. Jag hör hemma här. Det är en del av mig. Och egentligen är de inte så farligt område som det låter som. Visst, man bör stanna inne när solen går ner, om man inte vill komma emellan något bråk eller vill bli rånad. Men jag har god kontakt med de äldre här. Och ibland stannar jag och pratar med några som är påväg från de övergivna huset. Det är väldigt trevliga människor faktiskt. Om jag bara hade mer, så hade min första invenstering varit att hjälpa dem med tak över huvudet och varma rätter. Men just nu är det kanppt att jag får det själv. Så jag vet ite riktigt hur det hade gått till helt ätligt.
Plötsligt hör jag hur ytterdörren öppnas och stängs med en hård smäll. Hur nycklar slängs på golvet och ostabila steg av kängor. Inom några sekunder visar mamma sig i dörröppningen till köket. Hon tittar på mig och jag kan direkt säga att hon är ännu en gång full. Hon tittar upp och ner på mig, där jag står och diskar, innan hon går fram till kylskåpet och tar fram en öl.
"Säkert att du ska ha den?" Hon tittar mot mig med en mördande blick.
"Du ska fan skita i vad jag borde och inte din skitunge"
Med det sagt lämnar hon köket. Jag hör hur hon går mot vårt vardagsrum och slår sig ner i soffan, klagar på att hon borde sälja mig för att kunna köpa en tv. För nej, vi har ingen tv. Mamma har som sagt jobb på sjukhuset, men det är knappt vi klarar oss på den lönen efter betalat hyran. Och det hjälper inte direkt att mamma spenderar resterande på alkhol i alla möjligt former.
Jag bli snabbt klar med disken, så jag torkar av mina blöta händer på mina jeans för att sedan ta min skolväska och gå till mitt rum. Jag stänger dörren försiktigt bakom mig och slår mig ner på sängen. Min rygg träffar den hårda madrassen och jag tar ett djupt andetag, blundandes. Samlar vilja och energi för att fortsätta med livet. Efter några sekunder slår jag motvilligt upp ögonen, tar tag i min slitna adidasryggsäck och tar fram mina skolböcker.
Men koncentrationen är inte med mig, hur mycket jag än försöker. Jag märker det direkt. Jag har alldeles för mycket i huvudet just nu och jag kan inte låta bli att snegla på min mobil. Med en simpel människa i mitt huvud. Jag fösöker trycka undan tankarna, för jag vet hur fel det är. Jag vet att jag inte borde. Men självkontroll är något jag vet att jag saknar. Så det tar inte många sekunder innan mobilen ligger i mina händer.
