Under nattens timmar #1

Prolog

Jag ser bara hans svarta ögon och då är allt redan försent. Men det vet inte jag. Min överlevnadsinsikt säger åt mig att jag kommer klara det. Han kommer mot mig i mörkret, en lång smal siluett. Sättet han går på är så smidigt, nästan kattliknande. Han glider fram över marken, det är omänskligt. Löven prasslar inte under honom. Det är som att skogen är tyst och avvaktande. Det är något konstigt med honom, fel. Jag kan nästan känna kylan utsöndras från hans kropp. Om det hade börjat växa frost under honom så hade jag inte blivit förvånad.

Allt med honom är fel. Ansiktet är så ljust och ögonen så mörka. Lika mörka som himlen ovanför oss. Han ser ut som en marmorstaty. Kort svart hår, höga kindben, smal hals, fylliga läppar och en intensiv blick. Normala tjejer hade nog kallat honom snygg. Nästan som en ängel. Men skenet bedrar. Ibland kan ha man ha så fruktansvärt fel.

Jag börjar springa. Adrenalinet pumpar i kroppen. Men på en sekund är han framför mig. Han rör sig med omänsklig hastighet. Jag tror att jag skriker. Men vem ska höra mig mitt ute i skogen?

Han ler, det är ett mörkt mörkt leende. Lika mörkt som hans ögon. För en sekund kan jag inte låta bli att förundras. Hur kan så mycket ondska finnas i de där svarta ögonen?

Jag känner hans hand om mitt mörka hår. Han drar bak mitt huvud så att halsen blottas. Jag känner mig så rädd och sårbar. Min kropp är helt förstenad. Jag kan inte röra mig, inte fly. Tårar rinner ner från mina kinder. Jag känner inte höstens kyla längre. Han skrattar. Ett väsande mörkt skratt. Det ekar genom skogen. Slår emot den hårda barken på träden. Snart har jag bara hans mörka skratt. Det verkar finnas i atomerna runt mig och i mig.

Jag har blicken mot himlen. Det sista jag ser är mörka sillutter av löv under fullmånen. Hur de dansar i vinden till en ohörbar sång. Sången om min död. Det smärtar till i halsen och jag får ingen luft. Blod strömmar upp i min mun. Jag kommer drunkna av mitt egna blod.

Jag hostar till och mörka droppar blod regnar ner på marken. Han släpper mig hastigt. Jag faller slappt till marken. All kraft är borta, slut. Han försvinner och jag blir ensam kvar. Det blöder ymnigt från min hals. Allt mitt blod rinner ut på marken. Allt mitt liv försvinner ner i jorden. Ner till maskarna, till jordens inre.

Min högersida är förlamad. Jag kan inte ens känna gräset och löven under mig. Mitt huvud känns tungt och tjockt. Det börjar flimra för ögonen. Men all smärta är borta. Om jag hade kunnat så skulle jag le åt himlen. Tacka för att jag inte ska behöva känna min själ försvinna bort. Ett sista hopplöst hjärtslag... och jag försvinner.