Under nattens timmar #1

Nästet

Jag öppnar ögonen från en till drömlös natt. Lampan är tänd. Det är underligt att jag har kunnat sova. Jag sover alltid när det är becksvart omkring mig.

Loke ligger med armarna runt mig. Jag ler och gosar in mig mer. En evighet av detta kan jag klara av. "Mm...", stönar Loke. Han trycker in näsan i mitt hår. "Någon kommer...", mumlar han trött och det knackar på dörren. "Hur kan du höra det?", frågar jag och funderar inte ens på att öppna. "När det är tyst så lyssnar jag.", mumlar han. Det lät väldigt konstigt. Jag rynkar på pannan och tittar på dörren. "Ska du eller jag öppna?", frågar jag och vänder på huvudet. Loke blundar fortfarande. "Du.", säger han och ler. Jag sträcker på mig och ställer mig upp. Loke drar täcket till sig och lägger kudden över huvudet. Jag himlar med ögonen och tar snabbt på mig kläder.

Det knackar på dörren igen. Jag sträcker på mig och går till dörren. "Vem är det?", frågar jag och lägger handen på handtaget. "Jenna.", säger en tjej. Jenna? Vem fan är det? Jag öppnar dörren. En väldigt lång och smal tjej ser ner på mig. Hon har en vit tröja med hög krage och ett par ljusa jeans. Hon har en lång platinablond fläta som räcker ner till magen. Ögonen är blå och blicken verkar flacka på allt. Hon ser väldigt djurlik ut på något sätt.

"Vem är du?", frågar jag och känner mig fånig. Hon är så lång. Jag måste backa för att se henne i ögonen. Jenna skrattar ett tindrande skratt och räcker fram handen. "Jag är en av De Äldsta. Jenna hovirick.", säger hon och ler. Jag ler tillbaka och skakar hennes hand. "Jag är..." Hon avbryter mig. "Jennifer Fredricsson...", säger hon fascinerat. "Ordet sprider sig fort här nere.", säger hon och ögonen tindrar. Hon ser snett på mig. "Å andra sidan finns det många små fåglar som viskar i mitt öra.", säger hon och pekar på sitt öra. Jag nickar långsamt. Det känns lite underligt att hon vet så mycket om mig när jag inte vet vem hon är.

"Jag hår också hört att Northman har eskorterat dig hit, igen.", säger hon och försöker se in i rummet. "Igen? Så du vet att jag har varit här?", frågar jag och försöker diskret stänga till dörren. Hon ser på mig och lägger huvudet på sne. "Självklart. Men innan var du bara en vampyr bland massorna...", säger hon drar handen genom luften. Så kul att nya vampyrer är värda så mycket... "Men nu. Nu fascineras jag av dig. Det är alltid kul med nytt blod bland De Äldsta. Det var så länge sen sist...", säger hon och blicken glider iväg. "Mm ja... Men...", mumlar jag och hon ser på mig igen. "Ja, förlåt, jag ska inte störa mer än nödvändigt... Återgå till vad du höll på med.", säger hon och blickar med ena ögat. Jag ser misstänksamt på henne och glider in i rummet igen.

Loke sitter påklädd på sängen. Han försöker se vem som är utanför. Jag stänger dörren och han ser på mig. "Vem var det?", frågar han och kommer fram till mig. Jag rycker på axlarna. "En tjej som sa att han var en Älder...", säger jag. Loke rynkar på pannan. "Vad hette hon?", frågar han misstänksamt. "Jenna.", säger jag och Loke rynkar på pannan.

Jag lutar mig bak och ser Loke i ögonen. "Vadå? Känner du henne?", frågar jag. "Känner, ja. Hon är den äldsta av de Äldsta.", säger han och ler. "Alla vet vem hon är. Frågan är vad hon vill dig...", säger han och ser på något bakom mig. "Detta känns inte bra.", mumlar han och drar handen genom sitt morgonrufsiga hår. "Hon verkade underlig... Men jag är säker på att det är inget...", säger jag och viftar avfärdande med handen. Loke ser sammanbitet på mig. Han ser inte övertygad ut. Okej, henne håller vi oss borta från. Litar inte Loke på henne så tänker inte jag göra det heller.

Loke hittar några kläder som jag ska ha på mig. Det är en svart munktröja och ett par jeans. Jag rynkar lite på näsan men tar på mig dem. De passar perfekt. Det måste varit jag som köpte dem...

Loke ser mer exalterad ut än jag på att köpa kläder. Han nästan hoppar in i affärerna och slänger kläder på mig. Men hen märker snabbt att något är fel. "Vad är det?", frågar han oroligt. Jag rycker på axlarna. "Äh, jag vet inte... Jag bara... Känner inte för det.", mumlar jag. Loke ler och lägger händerna på mina axlar. "En sådan vacker tjej som du måste ha nya kläder. Tro mig, du kommer göra kläderna en tjänst. De kommer få äran och sitta på din underbara kropp.", säger han. Jag ler så mycket att det känns som att käken ska hoppa ur led. "Kom nu, nu köper vi kläder.", säger jag och kysser honom på hakan. Han vet precis vad han ska säga.