Under nattens timmar #1

Poliser är inte alltid blå

Förhörsrummet är inte som på film. Inget spegelglas, ingen stor järndörr, ingen kamera, inget litet sliverbord och inga kala väggar. Rummet är som vilket annat rum som helst. Ett stort fönster, några tavlor, en vanlig trädörr och ett träbord med ett glas. Mitt glas med vatten som jag inte druckit än.

Jag sitter i en liten mjuk fåtölj och väntar. Från fönstret kan jag se bilar köra in och ut från parkeringen. Jag lägger handen på glaset. Det känns varmt mot huden. Borde det inte vara kallt? Jag andas på rutan, inget. Ingen imma. Hur är detta möjligt? Dörren öppnas och jag sätter mig hastigt i fåtöljen igen. Min hand lämnar ingen imma efter sig.

En annan polis, en tjej med kort blont hår, sätter sig i fåtöljen framför mig. Det är en ung tjej, jag skulle gissa på under 30 år. Hon har ingen polisuniform utan ett par ljusa jeans och vitt linne. Men hennes ansiktsuttryck säger vem hon är. Hon ser ut att ha gått igenom mycket. Blicken är mycket allvarlig och passar inte riktigt in i hennes söta ansikte.

Jag märker att jag stirrar och ser snabbt bort. Hon harklar sig och lägger fram en mapp på bordet. Sedan tar hon upp ett anteckningsblock och penna. Det känns som att mitt hjärta har skrumpnat ihop igen. Till en liten kall boll.

"Hej, jag heter Tilda.", säger hon vänligt. Jag ser på henne igen. "Hej. Jag är Jennifer.", säger jag torrt. Hon ler vänligt och skriver i boken. "Så, Jennifer. Hur mår du?", frågar hon. Jaha, hon är en psykiatriker. Varför måste jag prata med henne? Jag vill inte prata med någon alls.

Jag ser nonchalant ut genom fönstret. "Bra.", säger jag och ser på en liten röd bil. Där sitter säkert en kvinna eller man påväg till jobbet. Ett helt annat liv. "Mår du verkligen bra? Du har varit borta i två år.", säger hon och försöker fånga min uppmärksamhet. Bilen kör iväg och tvingar mig att se på henne. "Ja. Jag mår bra.", säger jag kallt. Hon nickar och skriver.

"Vad har du varit under de två åren?", frågar hon. Hur ska jag svara på det? Jag vet inte ens själv. "Jag vet inte.", säger jag. Hon rynkar på pannan och skriver. "Hur kan du inte veta det?" Jag rycker på axlarna. "Jag kommer inte ihåg något.", säger jag. "Ibland kan hjärnan förtränga saker för att skydda sig själv. Kommer du ihåg något innan du försvann? Om någon tog dig?", frågar hon. Frågar hon om jag blev kidnappad? Det måste vara det dummaste...

"Jag blev inte kidnappad.", säger jag kallt. Pennan rör sig oavbrutet på pappret. Jag börjar nästan bli irriterad på den. Dess jobbiga krafsade ljud verkar ska i mitt huvud. "Kommer du ihåg något alls?", frågar hon och lutar sig fram lite. Jag ser ut genom fönstret för att inte lyssna på pennan. Varför minns jag inget? En svart bil glider in på parkeringen. Svart. Precis som... Plötsligt försvinner jag in i en annan värld.

Jag går genom den lilla skogen. En väg som jag känner väl. Träden hänger runt mig, nästan omfamnar mig. Det brukade lugna mig. Inte idag. Något är annorlunda idag. Jag tittar bak och då ser jag en man. Han kommer mot mig med med långa kattliknande steg. Kroppen är lång och smal. En svart rock sitter nästan slickad runt honom. Det känns fel. Han känns fel. Då ser jag hans svarta kalla ögon...

Jag skriker till och väcker mig själv. Flera poliser ser oroligt ner på mig. Hur hamnade jag på golvet? Min blick flackar mellan dem. "Jennifer? Är du okej?", frågar Tilda. "Jag är okej.", säger jag och försöker resa mig. En kille försöker hjälpa mig men jag viftar avfärdande med handen. På någon sekund är jag på fötter. Min fåtölj är vält så jag reser den upp igen och måste undvika alla hjälpande händer. De vill hjälpa mig med allt. Jag sätter mig tungt och funderar. Alla pratar med mig men jag lyssnar inte. En kille med svarta ögon. Är det han som är orsaken? Är han... Är han som jag? En vampyr? Jag minns nästan. Minnet finns men jag måste bara hitta det i min labyrint till hjärna. Jag måste hitta den där killen. Han vet.