Under nattens timmar #1

Tid, bara lite mer tid

Då var det dags för nästa kapitel. Lite extra långt denna gången. Börjar det bli spännande? Läste igenom det lite snabbt, ni får säga till om ni hittar något konstigt. Efter denna boken kommer jag göra en ny. Men ta det lugnt, det kommer vara fortsättning på denna. Ja, det var nog allt jag ville säga. Glöm inte att kommentera och rösta!😄😄

Det försvinner snabbt och jag backar av rädsla. Leon sträcker sig efter mig. Munnen är blodig och det rinner fortfarande i hans ena mungipa. Jag rycker upp mig själv och hjälper honom upp. Det är Leon, det är fortfarande Leon. Loke kommer fram och hjälper till.

När Leon står, en aning ostadigt, på benen sjunker det in. Leon kommer dö. Jag kan inte tro det. Jag vill inte. Han kommer bli galen och sedan dö. Inte Leon, nej. Detta kan inte hända. Jag kommer jag ihåg att han bet mig.

"Jen, lugn. Du är inte smittad.", säger Leon när han ser mitt ansiktsuttryck. "Men du..." Han nickar. "Jag visste inte att jag var smittad. Viruset hade inte brutit ut än. Du behöver inte oroa dig.", säger han och torkar av blodet från händerna på sina byxor.

"Det var därför du...", börjar Loke och Leon nickar. "Jag ville inte dö som en mysterium.", säger han tyst och ser på mig. Nej, herregud. Jag snyftar. 'Gå till honom.' Jag ser på Loke som nickar tillåtande. Sedan ligger mina armar om Leon. Han lutar sitt huvud mot mitt och lägger ena armen om mig. Jag blundar och andas in hans doft. Han luktar fortfarande som den där parfymen.

"Jennifer, jag tänker inte heller dö här.", säger han och jag tittar upp på honom. "Du är otroligt stark.", säger Loke bakom mig och jag släpper Leon. Jag ser på järndörren. "Jag kan inte.", säger jag och snyftar igen. "Snälla, för mig.", säger Leon och torkar munnen med baksidan av handen. "Okej... Jag ska försöka.", säger jag kvavt.

Jag står framför dörren och tittar på den. Den är byggd för att man inte ska ta sig ut. Varför skulle jag kunna tämja den regeln? Man kan inte ta sig ut. Det är ett faktum. Man kan inte ta sönder dörren. Det är också ett faktum. Loke lägger handen på min axel och ser på dörren med mig.

"Du kan göra det.", säger han. Jag tänker på alla val som lett hit, till detta exakta ögonblick. Vi kanske skulle kört tillbaka till Leyorbina. Leon skulle kanske inte lämnat Loke innan. Vi skulle kanske aldrig gått till häxorna för hjälp. Jag skulle kanske ha dödat Jenna tidigare. Vi skulle kanske aldrig gått till Nästet.

Man kan gå ännu längre bak. Loke skulle kanske inte räddat mig. Jag skulle tagit den längre vägen hem. Det är så många val som lett till detta. Till att Leon är döende, vampyrerna håller på att utrotas, häxorna är på Hunters sida och till att jag står här vid dörren.

"Jen.", säger Loke. Jag väcks ur mina tankar. Det är dags att fokusera. Jag fäller upp mitt skydd för att inte bryta handen och stänger ute alla ljud. Det enda jag kan höra är mina lugna andetag. Jag spänner handen, håller andan, och slår sedan med all min kraft.

Loke rycker till av det höga ljudet. Dörren får en stor buckla. Den är tillräckligt stor för att få mig att försöka igen. Jag blundar och slår igen. Denna gången tänker jag att det är Leyorbina. Jag öppnar ögonen och bucklan har blivit större. "Det är bra. En gång till. Du klarar det Jen.", säger Loke.

Jag känner hur handen blir varm. Mitt skydd klarar inte för mycket. Bara en gång till nu. Jag kan klara det. Med all min kraft tillsammans med ett litet skrik slår jag dörren. Då ger dörren upp och hoppar ur sina gängor. Även min hand strålar till av smärta men jag biter ihop.

"Du är helt fantastisk.", säger Loke och tar min ömma hand. Jag piper till av smärtan. Han böjer sig ner och kysser min hand försiktigt. Sedan ser han upp på mig. "Bättre?" Jag nickar med ett leende. Smärtan är borta och jag låter mig själv tro att han tog bort den.