Under nattens timmar #1

Ett botemedel?

Dörren glider upp och båda våra ögon vänds till den. Ett suddigt sträck kommer mot mig. Jenna hoppar mot mig. "Northman!", skriker hon. Jag känner ett par händer runt mig och jag är plötsligt någon annanstans. I Lokes armar.

Jag kramar honom och gosar in mig i hans skjorta. Men han känns väldigt stel. Jag slutar och ser upp på honom, som en liten rädd hare. Han ser ner på mig med stelt ansikte. Jag inser att jag gick utan hans tillåtelse och blev nästan dödad, igen. "Förlåt.", säger jag ynkligt.

Vi är utomhus och solen är snart påväg upp. Himlen har blivit ljus och Lokes ansikte är halvt skuggat. Det förstärker bara hans ilskna uttryck. Han suckar och tittar bort mot solen. Jag känner mig genast mycket skuldmedveten. "Vet du vad jag vaknade till?", säger han och håller tillbaka sin ilska. Han verkar inte veta vad han ska göra med sina händer så han lägger dem i kors över bröstet. Jag sväljer. "Inte var det dina lugna andetag iallafall.", säger han argt. Han låter inte ens spydig, bara arg.

"Förlåt Loke. Jag trodde att...", säger jag tyst. "Vad? Vad trodde du? Att du skulle vara säker? Att om något händer så kommer jag alltid farande? Som en jävla vit riddare med skinande rustning?", säger han och håller ut händerna. Han drar sedan tillbaka sitt hår med båda händerna i en frustrerande gest.

"Det lät fel. Jag menade inte så...", säger han och stönar frustrerat. "Det klart att jag räddar dig. Alltid, utan några frågor. Jag skulle fan korsa hav, gå genom eld, hamnar du i helvetet kommer jag hämta dig.", säger han och verkar ha lugnat sig. Jag blir helt varm och måste le. Han kan inte heller låta bli att le. Men han blir snabbt allvarlig. "Vad jag menar är att jag inte alltid kan komma.", säger han och tar mina händer. Han känns så varm.

Han ser mig djupt i ögonen. Hans blå ögon glittrar. "Om något händer dig så kommer jag aldrig förlåta mig själv. Jag kommer hamna i ett svart hål som jag inte kan ta mig ur.", säger han och blundar. Ingen av oss kan klara sig utan den andra. "Förlåt. Jag kan inte klara mig utan dig. Lovar du att du alltid kommer älska mig?", frågar jag. Han öppnar ögonen. "Lika säkert som att solen går upp varje dag.", säger han och lägger armarna om mig.

Vi sitter på ett litet kafé mitt i stan. Ingen av oss vill gå tillbaka till Nästet. Loke kan inte gå tillbaka. Solen skiner starkt utanför de stora fönstren. Vanliga människor, helt ovetande om att två hungriga vampyrer sitter bland dem, pratar i lugn ton. Okej, vi är kanske inte hungriga, inte jag iallafall. Loke ser dock lite blek ut.

"Loke? Är du okej?", frågar jag och lutar mig över bordet. Han blinkar till och nickar. Mörka ringar verkar nästan växa under hans ögon, precis framför mig. "Är du säker?", frågar jag och höjer ögonbrynet. Han tar upp sitt citron-te och dricker en liten klunk. Mörka ådror syns genom hans papperstunna skinn.

"Det är solen.", säger han och jag ser att hans hand darrar när han sätter ner koppen. Det är två stora solfläckar precis vid oss. Lokes ansikte lyser upp av dem. Jag visste inte att solen var så skadlig. Något dyker upp i mina tankar. En idé.

Jag tar hans hand och reser mig upp. "Jag vill pröva något.", säger jag och han nickar. Han ifrågasätter inte när jag drar bort honom till en privat plats. Jag undviker diskret alla solfläckar. Den enda privata platsen är toaletten. Handikapptoaletten, som är ovanligt ren.

Loke ställer sig nästan direkt framför spegeln och studerar sig själv. Han drar i sin hud och suckar. "Jag har åldrats flera decennier... Ser det ut som iallafall...", säger han besviket. Men jag kan se att han, långt från solens närvaro, läker och ser redan yngre ut. Det är så fascinerande att titta på. Men jag skakar av mig det och fortsätter med min plan.

"Jag vill att du ska dricka från mig.", säger jag. Loke ser både glad och misstänksam ut. Som att jag skulle ha en hake. "Varför?", frågar han. "Jag tror att mitt blod kan göra dig immun.", säger jag. Loke ler snett. "Det är en bra idé men jag har druckit från dig innan och jag blev inte immun.", säger han snällt. Han tror inte att det fungerar. Fast det hade nog inte jag heller.

Jag drar upp tröjarmen. Loke följer vaksamt min rörelse. Sedan ser han snabbt upp på mig. "Du kan kontrollera det, eller hur?", frågar jag. Han nickar och sväljer. "Jag vill att du ska dricka så mycket så att jag nästan svimmar...", säger jag. Loke protesterar direkt, lyfter upp händerna och skakar på huvudet. Precis den reaktionen som jag väntade mig.

"Jag tänker definitivt inte göra det.", säger han. Jag räcker fram handen. Han ser på den i protest. Jag suckar och låter den falla till sidan igen. Loke ser nästan lättad ut. Det ger mig några sekunder till godo.

När hans gard är nere hoppar jag mot honom. Han hinner bara lyfta händerna innan han trillar baklänges ner på toalettsitsen. Med mig ovanpå. Jag ser på honom med ett lurigt leende. Hans ögon blir svarta i en millisekund. "Är du säker?", frågar han och hans blick glider mot min hals. Jag lutar mig fram. Hans mun är bara några centimeter från min hals. "Ja.", viskar jag och han biter till.

Den underbara känslan sprider sig i hela min kropp. Som blixtar kittlar den varje nerv i mig. Jag faller i ett konstigt tillstånd mellan att vara vaken och att sova. Allt jag ser är toalettens vita kakel. Det ändras framför mig. Det blir som vatten. Kaklet blir vågigt och sedan ett mörker. Inget läskigt mörker. Ett glatt mörker. Så glatt att jag försvinner in i det.

Varmt blod rinner ner i min hals och väcker mig. Jag blir som ett rovdjur och biter hårdare. Men efter någon sekund slutar jag tvärt och släpper kvinnan. Hon lever. Hjärtat dunkar kraftfullt under hennes tunna revben. Jag vänder mig om och möter Lokes blick. Han ser ut som tjugo igen. Håret är tjockt och ser friskt ut. Huden är frisk, de mörka ringarna är försvunna. Han ser på sin hand.

"Wow, ditt blod är hundra gånger starkare än något jag har druckit...", säger han förundrat. Marken under mig gungar och jag tappar balansen. Men som alltid, fångar Loke upp mig. Det snurrar smått i huvudet. Som en baksmälla, en mild baksmälla.

"Hur längre var jag borta?", frågar jag och Loke hjälper mig upp. "Tillräckligt länge för att jag skulle hinna hämta den där kvinnan.", säger han och lägger huvudet på sne. "Gick du ut?", frågar jag. Han skakar på huvudet. "Jag vill göra det med dig.", säger han. Jag ler lättat.

En perfekt solfläck har bildats i caféets mitt. Den nästan skriker åt oss att komma. Vi går långsamt mot den. Hade mitt hjärta kunnat dunka så hade det skenat just nu. Det är så spännande. Men också skrämmande. Tänk om det inte fungerar? Tänk om det fungerar? Då blir det ennu ett steg till att vara normala.

Loke håller hårt i min hand. Han känner precis som jag. En halv meter framför fläcken stannar vi. Jag ser på den. Du har mycket kraft lilla fläck. Loke släpper mig och går långsamt fram. Han sträcker försiktigt in handen...