Under nattens timmar #1

Den nya planen

Då var nästa ute! Ganska sent, tror jag. (På den nya uppdateringen kan jag inte se när jag la ut förra.)((eller så är jag för dum för att hitta det.)) Men iallafall, vet inte om det händer så mycket. Det kan nästan bara ni bestämma. Men jag vet ungefär hur det hela kommer sluta... Sorgligt, jag vet. :'( Så rösta och kommentera vad som än dyker upp medans ni läser, adios! :D

"Nämen! Hallå lilla vampyr!", utbrister Have och flinar. Jag väser åt honom. "Oj, oj, oj... Vaknat upp på fel sida idag? Va?", säger han och skrattar. Jag backar långsamt. För jag kan se vapnet han har i sin hand. Innan han reser den börjar jag springa. Men jag kommer inte upp i vampyrhastighet innan ett skott träffar mig och jag faller till marken.

Jag vaknar långsamt. Det är skönt. Ens hjärna kan liksom starta upp. Som en dator. Ladda upp alla filer i lugn och ro för att sedan sättas igång. Då fungerar allt som bäst. Annars kommer den gå långsamt hela dagen.

Jag kan känna handklovarna runt handlederna men jag vill bara fortsätta ladda mina filer en stund till. Det kommer finns mycket tid till panik senare. Inte just nu, sen. Jag slappnar av och faller tillbaka in i sömnen.

När jag vaknar till igen är det bara knappt. Min kropp är helt svag. Den känns som papper. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte lyfta handen. Jag kan inte ens öppna mina ögon. Men jag kan höra röster och den ena är definitivt Have.

"Vad menar du då?", frågar Have. En röst som hade kunnat tillhöra en ung kille svarar. "Jag kan inte använda det här blodet. Du har dragit in någon med drogberoende.", säger han. Menar de mig? Jag har inte rökt en enda cigarett i hela mitt liv. Några droger har jag inte heller tagit för den delen.

"Drogberoende? Nej, inte den här vampyren. Du måste ha sett fel.", säger Have. "Nej... eh Sir. Jag har inte sett fel. Vi gjorde många prover och de visade tecken på LSD, ecstasy, marijuana... Och en massa andra droger du inte ens hört om.", säger han. Have suckar.
"Men för fan...", säger han. "Äh, låt den dö då.", säger han surt och jag hör fotsteg försvinna.

Paniken stiger i mig. Speciellt när jag kan höra någon komma mot mig. Med all viljestyrka jag har lyckas jag röra lite på fingrarna. Det måste vara adrenalin. "Du vet nog inte ens vad som händer... Stackars tjej.", säger personen. Det är inte Haves röst. Jag öppnar ögonen och möter ett par mörka.

Han rycker till och backar ett steg. Jag ser att han har en spruta i handen. "Herregud.", säger han. Jag skakar på huvudet och försöker prata. Det kommer bara ett rossligt ljud. Det låter som en skata.

Han lägger snabbt ner sprutan som att den brände honom. "Förlåt, jag ska hjälpa dig.", säger han och ser snabbt mot dörren. Jag stönar och vrider på huvudet medans han hjälper mig. Mitt blod ligger i tre påsar på ett silvrigt bord. Jag förstår inte varför.

"Va... ha... du... got?", pressar jag fram. Han ser stressad ut. Han tar upp en nyckel och börjar mixtra med låset. Hans händer skakar så det är extra svårt. Jag försöker bara tänka på att andas. För även den automatiska rörelsen har blivit manuell.

Plötsligt vaknar jag till. Som att någon tryckt på en knapp. Jag är snabbt på fötter och drar ut alla slangar. Killen ser på mig och ler. Jag rynkar på pannan. "Vad gjorde du?", frågar jag. "Jag gav dig adrenalin. Det kommer inte räcka länge. Snart kommer du att bli svag igen.", säger han.

Så jag behöver blod. Ska jag fråga honom om det? Han var snäll mot mig. Jag biter mig i läppen. Men slutar snabbt. Han kan inte se att jag är svag. Eller mänsklig. Han måste tro att jag kan göra illa honom, om jag vill.

"Jag behöver blod.", säger jag. "Ja, såklart...", mumlar han och börjar fumla med sin rock. Jag inser vad han försöker göra. "Nej, du behöver inte. Handleden går bra.", säger jag och räcker fram handen. Han stannar upp och ser på mig.