Under nattens timmar #1

Allt ledde hit

Solen smeker försiktigt hans hud. Hans små fjun på armarna glittrar. Han öppnar och stänger handen, vänder och vrider på den. Så måste det ha sett ut när teven uppfanns. Jag ler så stort att det gör ont i kinderna. Det var jag som gav honom detta. Vilken ära.

Han skrattar och går in i fläcken. Hans hår glittrar. Hela han skiner. På utsidan och på insidan. Det är så starkt så att jag känner det. Som att känslan är min. Jag följer in i hans skratt. Han lägger händerna på mina axlar. "Jag vill gå ut.", säger han.

Han skuttar runt på asfalten som en liten pojke. Mitt i gatan också. Han stoppar bilar som irriterat tutar. Men Loke är i sin egna värld. En värld han gärna bjuder in mig i. Med ett stort leende räcker han ut handen. Som att han bjuder mig på dans. Jag tvekar inte utan tar hand hand och tillsammans dansar vi tillsammans till ljudlös musik.

Det är inte förens när vi sitter sammanbitna på två hästar som allt riktigt sjunker in. Efter den glada ritten i skogen har nu solen börjat gå ner. Himlen är härligt rosa och lila. Molnen ser ut som fluffigt sockervadd.

"Hur länge tror du att det håller?", frågar jag Loke. Han ser bort mot solen och skakar på huvudet. "Jag vet inte. Inte för alltid... Så lätt kan det inte vara.", säger han och ser på mig. Nej, inget är lätt i denna nya värld som jag har blivit indragen i.

"Tror du att Eric kan hjälpa oss?", frågar jag. "Jag vet inte. Då måste vi in i Nästet igen.", säger han och ser sorgsen ut. "Jenna kan inte döda oss bland alla vampyrer. Eller?", frågar jag och stallet tonar upp sig framför oss. Det mjuka gräset övergår till grus som knastrar under hästarnas hovar. "Nej, det kan hon inte. Vi går snabbt in och snabbt ut, innan soluppgången.", säger han och vi stannar.

Hissdörrarna öppnas och jag tar ett nervöst andetag. Jenna kan vara överallt. Loke ser sig vaksamt omkring och lyssnar. Sedan går vi tyst mot Eric. Vi måste passera samlingssalen. Och förhoppningsvis är det fullt med vampyrer.

Vi har rätt. Men det är inget bra. Alla vampyrer står i en cirkel omkring De Äldsta. Allt mumlande slutar så fort som jag stiger in i rummet. Skit, den sista ritualen. Sen är jag en Älder. Jag kan inte vända mig tillbaka. Inte fly. Vi skulle aldrig ha kommit tillbaka.

I mitten står Jenna. Hon tittar upp med ondska som bara jag kan se. Hon har en lång svart klänning som är tight runt hennes ormliknande kropp. Med hög krage, förstås. Ett flin sprider sig på hennes läppar. Loke försvinner in i folkmassorna. Jag är ensam.
Med långsamma steg går jag till mitten, mot Jennas utsträckta hand.

"Jennifer, precis i tid.", säger hon. Finn och Njall står bakom henne. Ögonen är stora. De ser oroliga ut. Jag kommer och tänka på vad Finn sa. Att jag måste tänka på vilka val jag gör och vad det blir för konsekvenser. Är detta ett av mina val? Att jag kom tillbaka hit? Kommer det få konsekvenser? När de ser min blick sneglar de på varandra.

"Låt oss börja.", säger Jenna. Hon börjar prata på ett språk jag inte förstår. Det är som att hon talar till någon Gud. Jag är inte säker på om vampyrer ens har någon Gud eller om de tror på den vanliga guden. Hennes ord är gripande även om jag inte förstår så dras jag med. Rösten låter så mäktig på något sätt.

De andra börjar mumla med. Hela rummet fylls av det oförståeliga sorlet. Tills Jenna håller upp handen och alla tystnar. Hon lyfter upp en bägare i guld. De Äldsta samlas runt mig och Jenna. Finn tar fram en kniv och gör ett litet jack i handen. Sedan låter han kniven gå runt. Var och en droppar några droppar blod i bägaren. Det är som en kult eller sadister. Men jag tvekar inte, utan gör likadant.

Sedan händer det mest konstiga jag någonsin har sett. När mitt blod blandas med alla andras blod börjar de bubbla. Som att det kokar. Jenna börjar viska. Det låter som en formel. En urgammal formel. Jag ser på med stora ögon när blodet börjar resa sig. Det formas till en hand som sträcker sig efter mig. Jag lyfter min egna hand och rör vid den groteska varelsen.

Det känns som att ett tåg precis kört över mig. Bilder flackar förbi mina ögon. Av mig. Av Loke. Av Jenna. Av alla som jag har lärt känna i mitt nya liv. Även vissa som jag inte ens känner igen. Jag inser att de är minnen. Men det är så mycket. Det känns som att min hjärna kommer sprängas. All information bara pressas in i mitt huvud. Som sedan bara tvärt slutar.

Jag står på knä. Helt andfådd. Jag minns. Jag minns allt. När Loke kysste mig första gången. När vi gick ut tillsammans första gången. Vårt första gräl. Jag minns alla människor som jag drack ifrån. Allt. Och det är så överväldigande att en tår letar sig ut ur mitt öga.

Njall räcker ut handen och hjälper mig upp igen. "Du är en av oss nu.", säger han vördnadsfullt. Vampyrerna runt oss börjar hurra. Jag ler. Han lägger armarna om mig. Först tror jag bara att det är en vanlig kram. "Du skulle inte kommit hit. Konsekvenser, Jennifer. Konsekvenser...", viskar han och släpper mig. Jag försöker att inte se rädd ut. Vad kommer hända mig?

Jenna avbryter mig och Njall med att lägga en hand på min axel. "Du och jag har någon att prata med.", säger hon snällt. Njall ser oroväckande på oss men försvinner. Jag ruskar av mig Jennas hand. "Jag går ingenstans med dig.", säger jag mörkt. Jenna ler. "Kan du se Northman?", frågar hon och jag vänder mig om. Allt jag ser är okända vampyrer. Men sedan ser jag honom. "Loke Northman... Vore det inte synd om någon skulle hända honom?", viskar hon i mitt öra. Jag fryser till.

"Du skulle aldrig...", börjar jag men Jenna avbryter. "Skulle vad? Ta honom? Tortera honom? Kanske skulle jag ta mig in i hans huvud... Du vet, ändra lite. Få honom att stänga av den. Och vi vet båda hur det gick förra gången...", säger hon. Han var en dödsängel. Ett monster. Det ska inte hända igen. "Vad vill du?", frågar jag och hon börjar leda iväg mig. "Vi ska till Eric och du ska ge honom ditt blod. Sedan ska vi förklara krig mot människor.", säger hon och skrattar. Ännu en gång har jag fastnat i spindelns nät.