Under nattens timmar #1

I solens frånvaro

Förlåt för att det blev ett så sent kapitel. Jag vågar inte säga för mycket men jag tror att nästa kommer komma tidigare. Nästa kapitel kommer nog också chocka er, hoppas jag. Men vi får vänta och se... ^^ Glöm inte att rösta och kommentera, bye bye :D

"Leon... Snälla... Kan du...", säger jag och vänder bort huvudet. Han har låst fast mig med sina händer. Mina armar har han lyft ovanför mitt huvud. Jag kan bara använda mina ben för att mota bort honom. Inte en chans att jag ska göra detta igen. "Sluta!", säger jag högt och han slutar tvärt.

Han ser på mig i en halv sekund och sedan släpper han mig. Som att jag brände honom. Han nästan kastar sig bort från mig och lägger ansiktet i händerna. "Förlåt. Fan, förlåt.", säger han utan att se på mig.

Jag reser mig upp och drar handen över ansiktet, som att jag kan torka bort hans kyssar, hans kärlek. Vad ska jag göra? Det känns så fel att göra såhär mot honom och Loke. Jag glömmer det istället. Det är så mycket enklare för oss båda. "Vi glömmer det.", säger jag. Han nickar kort.

"Vad gör vi nu då?", frågar jag efter en väldigt tyst minut. Det är en ganska spänd stämning. Leon låter händerna falla till låren. "Jag tycker vi hittar Loke och berättar vad som händer här.", säger han. "Han har alltid något smart att säga...", mumlar han bittert. Jag ler snett. "Kom då.", säger jag och reser mig upp.

Leon stannar upp vid skrivbordet. "Vänta lite...", säger han och kollar igenom mapparna. Jag ställer mig på andra sidan och ser intresserat på honom. "Vi kanske inte behöver ha Lokes underbara åsikter. Allt vi behöver finns ju här.", säger han och jag skrattar åt hur han pratar om Loke. 'Typisk syskonkärlek' hade nog andra sagt. Men jag kan inte säkert veta, jag har inga syskon.

Jag tar upp en mapp och öppnar den. Allt jag ser är olika krumelurer och geometriska figurer. Så jag kastar tillbaka den i högen igen med en suck. "Jag fattar inte detta...", säger jag hopplöst. Leon ler stort. "Men jag gör tjejen." Jag måste tvinga mig själv att inte titta konstigt på honom. För det är lite konstigt att han förstår vad det betyder. Han ser inte ut som en sådan person.

"Herrejävlar...", mumlar Leon efter ett tag. "Vad?", frågar jag och kollar på pappren som att jag på något magiskt vis skulle förstå. Han kollar nästa mapp och ögonen blir stora. "Nej, du måste skämta...", mumlar han. "Vadå?", frågar jag och känner mig som en frågvis femåring.

Han gnider sig om hakan. "De smittar oss med rabies.", säger han och tittar upp. Jag rynkar på pannan. "Är vi inte immuna?", frågar jag och han tittar ner igen. "Jo, men de har lyckas..." Han ser hastigt upp på mig. "Bet hon dig?", frågar han oroligt. Jag skakar på huvudet. "Hon rev mig. Men hon hann aldrig bita mig.", säger jag och Leon pustar lättat.

"Ja, du vet vad rabies gör med kroppen...", säger han. Det vet jag faktiskt. Viruset attackerar hjärnan och gör så att offret blir aggressivt och okontrollerat. Det är en dödlig sjukdom. Jag tror det är så det är iallafall.

"Vi kan inte låta detta sprida sig.", säger Leon och lägger ihop alla mapparna. "Har du pålen kvar?", frågar han. Jag nickar och ser på kroppen. "Bra, för vi måste döda alla här inne. Jag vet inte vem som har blivit smittad.", säger han och jag gör en grimasch.

"Jag vet inte...", mumlar jag. Jag känner inte för att döda någon utan att veta säkert om det behövs. Leon tar upp alla mappar och ser på mig. "Det finns inget botemedel.", säger han. "Om jag ska lita på mapparna. Och det gör jag.", säger han och ser allvarligt på mig. Jag nickar.

Vi lämnar sjukhuset utan att bli upptäckta. Sedan stannar vi utanför. Leon ser sig omkring. "Jag tror jag vet var vi är...", säger han osäkert. "Men vi behöver en bil." Jag tittar på honom. "Du skojar? Du ska väl inte sno en bil? Har vi inte nog med problem?", frågar jag och lägger armarna i kors.