Under nattens timmar #1

Ett enda uppdrag

Jag får ursäkta i förhand om det är några slavfel. Ni får gärna säga till om ni hittar några. :) Glöm inte att kommentera och rösta! Till nästa gång, bye bye!

"Det gör ont, min dotter. Såja, såja.", säger Lilith moderligt. "Vad gör du här?", frågar jag och vi är plötsligt i hennes land bland vackra blommor och underbar fågelsång. Det är så överväldigande att jag slutar gråta. Men jag vet också att Leon är här. Jag torkar ansiktet med handen.

"Jag kände din sorg, min dotter. Men jag märkte också hur mina barn sakta försvinner.", säger hon. Jag tittar upp på henne. "Vad menar du?", frågar jag. Hon har ett allvarligt ansikte.

Hon drar med handen i luften och en portal öppnar sig i luften. Den är äggformad och svävar i luften. En bild blir långsamt synlig. Den visar torg och parker fulla med kroppar. I bakgrunden ser jag olika byggnader. Vita huset, Lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet, Taj Mahal och många fler som jag inte känner till.

"Har det spridit sig?", frågar jag och bilden blir suddig. Jag ser då på henne istället. Hon gråter inte men jag kan se sorgen i hennes ögon. "Det har inte spridit sig. Hunters över hela världen har fått tag på viruset. De har samarbetat i flera år, min dotter.", säger hon.

"Men då spelar det ingen roll.", säger jag och rycker hopplöst på axlarna. Varför ska vi försöka stoppa det? Om hela världen är smittad så gör Sverige ingen skillnad. "Du har fel, min dotter.", säger Lilith och jag ser på henne. Hon kan läsa mina tankar utan att jag känner det.

"Det spelar roll. Du måste stoppa det, min dotter. Alla behöver inte dö.", säger hon och ser längtande mot portalen. Hon smeker dess ena sida. Som att hon kan känna vampyrerna genom den. "Jag är ledsen Lilith, men jag är inte så fantastisk som du tror...", säger jag.

Hon vänder sig hastigt och böjer sig ner till mig. "Säg aldrig så igen, min dotter. Tänk inte så. Du är fantastisk. Loke är fantastisk. Alla mina söner och döttrar är fantastiska.", säger hon allvarligt. Hennes röst är så mäktig. Jag kan inte göra något annat än att nicka och mumla ett snabbt 'förlåt'.

Hon rätar på sig igen. "Du ska försöka, min dotter.", säger hon. Jag nickar igen. Av någon anledning är jag villig att göra allt för Lilith. Det måste vara för att hon skapade oss. Hon är drottningen över arbetarbina. Det är nästan att jag skulle kunna dö för henne.

"Du ska såklart få lite hjälp, min dotter." Hon blundar och håller ut armarna. I hennes kupande händer dyker det upp en blomma. Den börjar som ett litet blad som sedan växer sig större och större tills knopparna slår ut. Blommorna glittrar i alla färger och ser nästan ut som en slags lilja. Jag tvingar mig själv att inte röra vid konstverket.

Hon öppnar ögonen och ler. Sedan lägger hon försiktigt ner liljan på marken. Den slår genast rot och växer sig ännu större. Men det bryr hon sig inte om. Hon tar en blomma och skakar ner lite pollen i sin öppna hand. "Det kommer bara hålla i några dagar, min dotter. Men det är tillräckligt länge för dig att hitta ledaren.", säger hon och kastar iväg blomman.

"Vad ska du göra?", frågar jag nyfiket. "Denna blomman kommer ge dig ett otroliga sinnen. Blunda nu, min dotter.", säger hon och jag gör genast som hon säger. Jag känner hur hon blåser på mitt ansikte. De små pollenkornen kittlar mig i näsan. "Hitta honom, min dotter. Till vilket pris...", viskar Lilith. Hennes röst blir alltmer avlägsen. Tills allt blir ljust runt mig.

Jag öppnar ögonen och möter Leons stela blick. Loke gråter vid min sida. Jag släpper hastigt Leons hand och lägger den om Loke istället. Loke kramar om mig och lägger huvudet mot min axel. Jag ser bara på Leon. Han har det bra nu. Han kan göra vad han vill. Men hur mycket jag än intalar mig det börjar tårarna ändå bränna bakom ögonen. Jag lägger huvudet mot Loke och börjar gråta.