Under nattens timmar #1

Uppvaknandet

Jag vaknar av ett ljud. Något är fel. Något är mycket fel. Jag vill inte öppna ögonen. En konstig men underbar doft kittlar mig i näsan. Men jag är säker på att jag inte vill veta vad det är. Det rör sig bredvid mig och jag måste öppna ögonen. Jag möts av en starkt skinande sol, blå himmel och röda löv. Hur hamnade jag i en skog?

Min kropp känns underlig. Jag kan verkligen känna min kropp. Som att jag ser mig själv från tredje person. Varje hårstrå på min hud känner jag. Min muskler känns lena och mjuka på något sätt. Som att jag kan lyfta flera ton. Jag vänder huvudet till höger, där ljudet kom ifrån.

Det ligger en man där. Ögonen är stängda. Är han död? Hans mörka hår vajar tyst i vinden. Precis som de röda löven högt i trädkronorna. Mörkt blod rinner från hans hals och ner i den lövbeklädda marken.

Det borde vara nu som jag skriker. Det borde vara nu som jag reser mig upp och springer. Det borde vara nu som jag gör allt annat än att ligga kvar. Men jag känner inget. Det är tomt. Mina känslor känns förlamade. Som när man får en bedövning i munnen hos tandläkaren. Man vet att de håller på att borra i tanden, för att man hör det, men man känner ändå inget. Precis som nu. Jag känner ingen rädsla. Vad är detta?

Jag tar ett andetag. Då känner jag doften tydligare. Den är otrolig. Mina läppar känns torra så jag slickar mig runt munnen. Då känner jag smaken av något lika otroligt. Det smakar bättre än all mat i världen. Jag har aldrig smakat något liknande. Det smakar som liv.

Jag känner efter med fingret. Mitt finger blir mörkt av blod. Blött och färskt blod. Jag förstår inte riktigt. Är det mitt blod eller mannens?

Jag blinkar några gånger och sätter mig sedan upp. Helt ljudlöst. Min jacka är blodig och jag tar av mig den. Men så fort solen rör min hud svider det till. Som en brännskada. Jag kommer ihåg när jag brände mig på spisplattan en gång. Det känns likadant. Med en snabb rörelse sätter jag på mig jackan igen.

Jag lyfter mina händer och ser på dem. De känns konstiga. Sköra med ändå så starka. Små blåa ådror slingrar sig fram under den bleka huden som ormar. Jag knyter dem och sedan slappnar jag av.

Mina ben känns väldigt viga. Som att det inte finns något hinder. Jag drar ut dem så långt jag kan. De lägger sig rakt ut mot mina sidor. Jag kan tydligen gå ner i split. Det var intressant. I en enda smidig rörelse, som jag inte visste att jag hade, reser jag mig upp.

Kroppen känns så lätt och marken känns som en studsmatta. Jag ser mig omkring i skogen. Hösten håller sakta på att ta över igen så jag kan se staden bland grenarna. Höga gråa hus sträcker sig mot himlen. Fönstren reflekterar solens strålar och glittrar mot mig.

Något blänker till på marken och jag tittar ner. Nästan helt gömt av fallna löv skiner det. Jag böjer mig ner, nästan hypnotiserad, och plockar upp föremålet. Det är ett par gamla nycklar. Metallen känns varm mot min hud, konstigt... Jag studerar nycklarna närmare. Det är mina nycklar men varför är de rostiga? Jag lägger dem i fickan.

Då ser jag på mannen. Vad ska jag göra med honom? Jag lägger huvudet på sne. Polisen är uteslutet. Jag kommer vara deras första misstänkt, såklart. Det känns också som att jag inte borde låta någon veta vad jag är. Som att det är en hemlighet. Han kan gott ligga kvar där. Jag bryr mig inte ens om han har en familj.

Jag börjar gå mot staden. Vart är jag på väg? Mamma. Hon dyker direkt upp i sinnet. Tanken värmer mig. Hennes kärlek är så stark att den tränger genom allt. Jag måste hitta henne. Hon saknar mig. Jag saknar henne.

Varje steg känns så kraftfullt. Benen känns som två spända gummiband som bara väntar på att släppas fria. Jag stannar och böjer mig ner. Benen nästan vibrerar av kraft. Jag kan känna kraften. Som min egna kroppsdel. Kommer detta fungera? Det borde det inte göra. Allt är så overkligt så varför inte...? Jag släpper lös kraften och flyger flera meter upp i luften. För ett alldeles för kort ögonblick flyger jag. Solen bränner mitt ansikte och jag landar smidigt på marken igen.