Under nattens timmar #1

Mörka själar

Jag får ursäkta på förhand om det är några stavfel. Jag läser snart igenom och fixar det isåfall.😅Men tills dess, njut av 'Mörka själar'.😙😙Gillar du Loke? Gå då in på hans egna bok och läs.😉

Jag reser mig genast upp och ser mig omkring. Blommorna rör sig. De växer, neråt, tillbaka in i marken igen. Vad är det som händer? Har jag gjort något fel? Förolämpade jag dem? Marken som blir kvar är torr och mörk. Det finns inte ett spår efter blommorna. Men jag ser något annat i marken. Fotsteg. Jag jämför mina fötter med de på marken. Det är inte mina. Är det Jennas? Jag följer dem med blicken. De verkar bara fortsätta i all evighet. Jag tittar runt mig, på den nu kala världen. Vad har jag för val? Det dröjer dock inte länge förrän jag ser någon i horisonten. Jag kisar. Eller något är det iallafall. Allt jag ser är en mörk skugga. Men den blir min fyr, mitt mål. Jag försöker springa i vampysnabbhet men mina krafter fungerar inte. Jag känner mig... mänsklig. Jag försöker ändå springa. Allt är som i en dröm. Mina ben rör sig men jag kommer ingen vart.

"Jenna!", ropar jag över det ödsliga landskapet. Figuren vänder sig hastigt om. Jag känner igen Jennas platinablonda hår var som helst. Hon kommer springandes mot mig. "Jennifer!", ropar hon argt tillbaka. Jag är inte rädd. Mina krafter fungerar inte här. Förhoppningsvis gör inte hennes det heller. Jag håller mig på två meters avstånd från henne. Hon ser dock bara rädd ut och den nedre delen av klänningen är helt sönderriven. Hon är ingen gudinna längre. Bara en vanlig människa tillsammans med mig i denna torra världen. "Vad har du gjort?!", fräser Jenna och tar ett steg mot mig. Jag backar. "Jag dödade dig. Det är slut nu Jenna.", fräser jag tillbaka. Hon är helt röd av ilska i ansiktet. Då ser Jenna på något bakom mig. Jag vänder mig snabbt om. Men det är inget monster. Bara en mörk dörr. Den bara står där i ödemarken. "Vad är det?", frågar Jenna. "Din dörr bort härifrån.", säger jag. "Vart?", frågar hon. "Inte vet jag, helvetet för dig kanske.", säger jag. Min kommentar verkar skrämma henne. Hon skakar på huvudet och backar. "Nej, jag är inte död. Du har inte dödat mig. Vad är detta för formel?", frågar hon och ser sig omkring. Jag skakar på huvudet. "Detta är slutet för dig Jenna. Det finns inget sätt att komma tillbaka.", säger jag. Jenna pekar på mig. "Nej, det slutar inte såhär. Du vinner inte. Jag vinner alltid. Jag tänker inte gå genom en dörr.", säger hon. Då slås dörren upp och ett vitt sken lyser upp mörkret. Jenna piper till.

"Jennifer!", ropar någon och vi ser bak. Jag ler. "Loke...", säger jag. Jag kramar honom hårt och länge. Han gosar ner huvudet i min axel och kysser mig på skulderbladen. Det känns som att det har gått en evighet sen jag såg honom. "Northman.", säger Jenna och vi släpper varandra för att se på henne. "Så du är också här. Så roligt.", säger hon spydigt. Loke lägger armen beskyddande om mig. "Vad är det där?", frågar han oss båda med blicken på dörren. "Det är Jennas dörr. Till andra sidan.", säger jag. "Så att hon äntligen kan dö.", säger jag. Jenna skakar häftigt på huvudet och backar igen. "Nej. Jag tänker inte dö.", säger hon bestämt. Plötsligt spricker marken och de mörka blommorna växer upp. Jag och Loke flyttar oss från Jenna. "Jag tror inte att du har ett val.", säger jag och ler ondskefullt. Hon börjar springa mot dörren men blommorna griper tag i hennes ben med sina mörka stjälkar. Hon faller skrikandes till marken. Fler och fler blommor börjar ta tag i henne. Dra i henne. De drar iväg henne från sin dörr. Hon skulle bara gått in. Ett mörkt hål i marken öppnas. Som en portal till helvetet, ett oändligt mörker. Jenna ser på mig. "Hjälp mig!", befaller hon och sträcker sig mot mig. Jag bara tittar på henne utan att röra en min. "Snälla!", ropar hon desperat och försöker klösa sig fram. "Vila i frid Jenna.", säger jag som svar och då drar blommorna ner henne skrikandes i mörkret.

Jag ser på Loke. Vi ser lättat på varandra. Det är över, nu är Jenna äntligen död. Då börjar spricka under oss. Vad händer? Vi flyttar oss men blommorna växer upp igen. "Vad håller de på med?", frågar Loke. "Nej!", skriker jag. Men jag hinner inte. De tar tag i Loke. Slingrar sig som ormar runt hans ben. Jag drar i Loke. "Vad gör ni?!", skriker jag. "Ni fick Jenna!", skriker jag. Ett hål växer under oss. Blommorna drar oss båda mot hålet. Precis på kanten till avgrunden tittar Loke upp. Utan ett ord eller ansiktsuttryck puttar han bort mig. "Loke!", skriker jag och han dras ner mot hålet. Jag börjar försvinna. "Nej! Vänta! Nej!", skriker jag och ser hur hålet sakta växer ihop. Sedan blir allt svart.