Under nattens timmar #1

Bara vara lycklig

Loke och varulven tumlar runt på marken. De andra varulvarna har börjat ropa och skrika exalterat. Jag ser bara vargens vita päls och Lokes mörka hår. Vargen rör sig smidigt och Loke rör sig snabbt. Han flyger runt vargen, tröttar ut honom. Precis som en dödlig dans. Det höga flåsandet från vargen kan höras lång väg.

Plötsligt stannar de upp en meter från varandra. De stirrar på varandra. Loke står hukad med fingrarna krökta som klor. Vargens bröstkorg höjs och sänks. Hans päls är fortfarande vit, bara lite jordig från marken. Efter någon sekund ser han ner i marken och börjar förvandlas.

Loke rätar på sig och låter händerna falla till sidan. Varulven reser sig upp och ser på Loke. "Har jag förtjänat din tillit?", frågar Loke lugnt. Varulven stirrar på honom och räcker sedan fram handen. Loke tar den och ler. "Så bra att vi kunde komma överens.", säger han och lyckas få det att låta snällt. Inte retfullt eller sarkastiskt. Loke är bra med ord. Riktigt bra.

Efter någon minut sitter vi runt brasan. Allt är lugnt och några varulvar har vågat sig nära mig och Loke. Eldens flammor är hypnotiserande. Ögonen fastnar och tiden stannar upp. Små glödande askkorn reser sig mot himlen. För att sedan dras iväg av en liten vindpust.

"Vi välkomnar våra gäster.", säger Alfan. Han ser på oss för att vi ska säga våra namn. Varulvarna ser på oss. "Loke Northman.", säger Loke och nickar en gång. Alla ögon vänds till mig. "Jennifer Fredriksson.", säger jag smått nervöst. Alfan ler. "Jag är Richard Halvic, Alfan över Obscura-flocken.", säger han. "Idag ska jag berätta om de första Lykantroperna.", säger Richard och låter blicken glida över oss. Det sitter några barn runt brasan som blir exalterade. Rösten förändras medans han pratar. "För flera tusen år sedan vandrade endast blodtörstiga vampyrer på jorden. Det fanns inget som kunde stoppa deras törst. Lilith, bedrövad över vad hennes avkommor gjorde, skapade den första Lykantropen. Vars bett kunde döda även den äldsta vampyren.", berättar han och biter i luften.

Jag fångas återigen av eldens hypnotiserande lågor. Richard fortsätter berätta. Elden förändras. Eller så ser jag syne. För de röda flammorna bildar en varg. Den börjar springa runt i elden, leka i flammorna, praktfull och mäktig. Jag är oförmögen att titta bort.

"Fångade under månens förbannelse var de maktlösa och lika blodtörstiga som sina fiender." Vargen i elden reser på sig och ylar. Jag kan höra dess sång i mina öron. Hör inte Loke? "Lilith bröt därför deras förbannelse." Vargen slutar yla och vänder sig mot mig. Ögonen lyser blodrött. "Men för vad hon gjorde blev hon bannlyst till att för evigt ta emot alla övernaturliga väsen i skärselden." Eldens lågor slukar vargen och jag kan äntligen titta bort. Jag ser på Loke. Halva ansiktet är upplyst av elden. Han, tillsammans med alla andra, klappar åt historien. Såg han också vargen? Den verkade så äkta.

Efter att varulvarna har skingrat sig går Loke mot tältet. Jag ser efter honom. "Jag kommer snart.", säger jag och han ger tummen upp. Med snabba steg går jag till Richard. Han pratar med någon kille men slutar och ser på mig.

"Är det något speciellt med elden?", frågar jag och känner mig helt sjuk i huvudet. "Hugo, du kan gå.", säger han åt killen och viftar med handen. Killen går snabbt därifrån. Richard ser på mig.

"Vad menar du?", frågar han. Jag funderar på om jag ska svara. Tänk så är jag helt galen? Han kanske skrattar åt mig. Jag samlar mod. "Jag tror att jag såg något i elden...", säger jag försiktigt. Han läger huvudet på sne. "Vad, exakt?", frågar han. Jag biter mig i läppen. "En varg. Som att elden skapade en varg. Den lekte i elden.", säger jag.

Han ler hjärtligt och tar min hand. Hans hand är varm som en ugn. Det är dock bara jag som är iskall. "Du har ett rent hjärta. Vet du varför vi fortfarande tänder en eld?", frågar han. Jag förstår inte. Ett rent hjärta? Vad ska det betyda?