Under nattens timmar #1

Alla dessa frågor...

Vi glider förbi ett hus som jag aldrig sett förut. Det är här som Jojo ska bo. Ett litet radhus med små rosenbuskar och en söt blå brevlåda. Loke stannar bilen och ser på huset.

"Jag har haft lite koll på dina vänner. Johanna flyttade ganska nyligen. Hon har precis återhämtat sig från ditt försvinnande. Ett tagsåg det illa ut.", berättar han. Johanna. Jag snyftar. Min bästa vän. Vi skulle bo tillsammans efter skolan och bråka om vem som skulle diska. Vi skulle jobba på samma ställe... Jag känner en hand på min axel och vänder mig om. "Du kan inte gå tillbaka.", säger Loke allvarligt. Jag ser på huset igen. Då öppnas dörren och jag trycker mig mot rutan.

Jojo ser så skör ut. Hon stapplar ut och låser dörren. Hennes blåa ögon som brukade vara så fulla av liv är insjukna. Hennes mun var alltid vriden i ett stort leende. Nu ser den bitter och ledsen ut. Jag kan inte se henne såhär. Loke lutar sig över mig och lägger handen på dörrhandtaget. "Du kan inte träffa henne.", säger han. Jag ser bort och blundar. En tår rinner ner för kinden. "Snälla, kör.", säger jag och vi glider iväg.

"Förklara för mig vad jag är.", säger jag och snyftar. "Som jag sa så tappar vissa minnet. Se det som en... em, omstart, uppdatering.", säger han och gestikulerar med handen. Jag rynkar på pannan. "En omstart till vad?", frågar jag. Vill jag veta? "Till att bli en Älder.", säger han och ler. Det är iallafall en bra sak... Hoppas jag. "Och vad är det?", frågar jag oförstående. "Det är våra ledare.", säger han.

Jag ger ifrån mig ett kvavt skratt. "Ledare? Har ni ledare?", frågar jag. Han rycker på axlarna. "Vad?", frågar han. "Ni verkar ju vara mäktiga. Varför behöver ni ledare?", frågar jag. Han ser på mig. "Ni har ledare.", säger han och ser tillbaka på vägen. Bra poäng. "Jaha, men vad gör de Älder?" "Äldsta.", rättar han mig. "Okej, vad gör de Äldsta?", frågar jag. "De fixar olika saker. Har möten. De är som en mänsklig regering.", säger han.

Jaha, jag är inte bara en vampyr. Jag är en politiker också... "Okej... Vad är du då?", frågar jag. Han ler. "Jag är en Sheriff.", säger han. "Så... En polis?", frågar jag. "Om vi ska använda mänskliga termer, ja.", säger han. "Vad gör vampyrpoliser då?" Han ser på mig. "Du är väldigt frågvis. Fast det var du innan också...", säger han. Jag kan se att han lider av att jag inte minns honom. "Jag ser till att reglerna följs. Håller koll på vilka som förvandlas. Hittar vampyrer som bryter mot reglerna. Jag hjälper också De äldsta.", säger han och ser tillbaka på vägen. Regler? "Har ni regler också?", frågar jag. Han skattar. "Vi är inga vilda djur. Vi behöver ha regler precis som vilket samhälle som helst. Speciellt kan vi inte riskera att vår existens kommer ut.", säger han. Jag ser ut genom fönstret. Vampyrer existerar. Mänskligheten kommer inte vara redo för det. Jag ruskar av mig tanken. "Var ska vi?", frågar jag. "Till din mamma. Hon vet att du lever, så kan vi inte lämna det...", säger han och skakar på huvudet. "Vad ska du göra?", frågar jag försiktigt. "Jag ska inte döda henne.", säger han förskräckt. Min kommentar verkar såra honom. "Jag skulle aldrig göra så mot dig.", säger han och ser ner på min hand som att han vill röra mig. Men han låter bli och ser tillbaka på vägen. "Vissa vampyrer har en speciell förmåga. Inte alla är lika bra på det dock. Vi kan kontrollera människor och få dem att glömma.", säger han. Kontrollera dem? Jag lägger det på minnet.

Jag gråter och springer. Vart vet jag inte. Bara så långt bort från Loke som möjligt. Jag vill inte längre, jag klarar det inte. Alla känslor, alla tankar. Jag vill att de ska försvinna. Ta bort dem.

Jag springer förbi massa träd som sedan ändras till stad. Denna staden minns jag. Jag känner igen husen, träden. Plötsligt står jag frusen mitt i en skog. Det var här det hände. Här dog jag. Om mitt hjärta inte redan slutat slå skulle det stanna. Jag blundar hårt. Få bort det! Hans svarta ögon hemsöker mig. Jag kommer explodera. Då gör jag det. Stänger av det. Det är det enda som tar bort känslorna och tankarna. En tystnad lägger sig i mitt huvud. Som en frid jag inte känt på länge. När jag långsamt öppnar ögonen hör jag steg bland löven. Jag andas in doften. Blod, mat. Mina tänder blir vassa och jag glider mot honom.