Under nattens timmar #1

En annan dag i paradiset

Om ni inte redan har hört så kommer jag att ge er, mina kära läsare, en liten present.😙Om man ska säga så. Men som ni kanske har sett så är det svårt att hålla något hemligt på Wattpad.😶 Så fortsätt kommentera och rösta, fråga gärna olika saker. Kommer svara på allt. (Utom om vad som kommer hända i boken.😬) Lite reklam för boken är också uppskattat, hehe.😏😏

Jag och Loke står helt frusna. "Vad gör vi nu?", frågar jag och bryter tystnaden. Det är så märkligt. Konstigt på något sätt att hon är död. Det är onormalt att se henne så stilla. Alla känslor blir till en enda. Jag vet inte vad jag ska känna.

Loke rättar till sitt hår. Han ser också helt tagen ut. "Vi sticker. Jag menar, vi är fria Jennifer. Vi kan skita i detta och göra vad vi vill.", säger Loke och tar mina händer. Jag tittar ner. Att bara försvinna är lockande. Jag ser på Jenna. Hon och jag var vampyrernas sista ledare. För att hon dödade ju alla andra. Klarar sig vampyrerna utan en ledare? Kan USA klara sig utan en president? Nej, det tvivlar jag på. Kan jag utse en ny ledare? Det kanske inte funkar så. Jag vet inte.

"Du har det där uttrycket.", säger Loke och hans leende sviktar. Jag tittar upp på honom. "Vilket?", frågar jag. Han lägger huvudet på sne. "Det uttrycket du får när du vill göra något som kommer få oss att hamna i trubbel.", säger han. "Nej, detta är mitt 'jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra' uttryck.", säger jag och gör en hopplös gest. Han omfamnar mig. Sedan ser han mig djupt i ögonen. "Det är det fina Jennifer. Du vet precis vad du ska göra men du vill bara inte erkänna det för dig själv. Vad det än är så kommer jag stå vid din sida.", säger han. Då vet jag vad jag ska göra.

Vi går mot samlingssalen. Så mycket har hänt i Nästet. Det är här som jag har bott större delen av mitt nya liv. Jag skulle nog inte kalla det 'bo'. Kanske mer att jag har levt i Nästet, ofrivilligt. Jag har bara stannat här för att jag skulle bli en Älder. Nu när jag har en möjlighet vill jag ta den.

Loke drar fram en stol som inte är helt förstörd i samlingssalen. Lugnet verkar återigen ha lagt sig bland vampyrerna. De verkar ha enats. Eller så är de som tyckte olika döda.

Jag ställer mig osäkert på stolen. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag ser ut över alla vampyrer. Vissa ser upp mot mig men de flesta är upptagna med annat. Jag harklar mig. Ingen reaktion. Loke suckar och busvisslar så högt att jag måste hålla för öronen. Vi får iallafall allas uppmärksamhet. De är inte särkilt glada dock. Jag bara tittar, fastfrusen. Flera dussin vampyrer ser på mig. Loke armbågar mig lätt på benet. "Som ni alla vet så har nästan alla Älder dött...", börjar jag men stoppas av spridda klagomål och frågor. Jag kan inte höra vad de säger. En tjej tränger sig fram bland massorna. "Var är de andra? Var är Jenna?!", ropar hon anklagande. Jag harklar mig nervöst. Gud, ska jag säga att hon ligger död i sitt rum? Att jag dödade henne? "Jenna dödade de andra.", säger jag. "Så jag dödade henne.", fortsätter jag. Folk börjar genast viska mellan varandra. Ett dovt sorl fyller salen. Sa jag för mycket? Kommer de döda mig? "Så det är bara du kvar?", frågar en kille. Jag nickar. "Vad ska du göra då?", frågar han. "Jag ska gå, försvinna. Leva mitt egna liv utanför Nästet.", säger jag och ser på Loke som ler. "Men vem ska leda oss? Vad ska vi göra?", frågar en annan tjej. Jag tittar på henne. "När har ni behövt en ledare? Ni kan ta era egna beslut.", säger jag. Vissa nickar instämmande. Andra skakar på huvudet. "Vad hände med botemedlet?", ropar en kille. I ögonvrån ser jag att Loke tittar på mig. "Det finns inget.", säger jag tungt.

"Du skulle vara botemedlet! Vad ska vi göra när Eric är död?!", protesterar någon. Flera börjar skrika anklagelser åt mig. "Det var Jenna som dödade Eric! Inte jag!", skriker jag och tystar de flesta. "Det är sant att jag är botemedlet. Men inte till er som redan har blivit förvandlade.", säger jag och biter mig i läppen. Loke tittar fortfarande på mig. "Vad är det du säger? Finns det inget botemedel?!", ropar någon. "Alla som jag förvandlar blir som jag.", säger jag. Jag inser att jag precis måste ha krossats allas drömmar om att gå i solen. Det blir knäpptyst i hela salen. Utan några hjärtslag så blir det kusligt tyst. Som att det inte ens är några människor här. Bara skyltdockor med döda blickar.