Under nattens timmar #1

Tillsammans för alltid

Jag förväntade mig nog att människor skulle flockas runt Nästet. Att de skulle ha vitlökshalsband, pålar, facklor och högafflar. Men sedan inser jag att ingen vet var Nästet är och antagligen har inte många sett vad Loke har gjort. Men det är bara en tidsfråga.

Jag stampar i marken när jag ser vad som är på nyhetstidningens framsida. "Helvete!", skriker jag gällt. Varför ska allt skit hända samtidigt? Det är som en jäkla kedjereaktion. Allt påverkar varandra. Leon försöker lugna mig. "Lugn tjejen. Vi ska fixa detta.", säger han. Mitt tålamod är helt slut. "Hur fan då?!", skriker jag. "Ska vi...? Ska vi få alla som tittade att glömma?! Ska vi gå till programmet och säga 'nä, det var bara ett skämt'?! Det är slut, Leon! Vårt liv är över!", säger jag. Alla orden flyr oavbrutet genom min mun. Leon bara tittar på mig. Han vet inte vad han ska säga. För att allt är sant. Men jag är fortfarande inte klar. Det är fortfarande många ord som jag vill ha ut ur mitt system. "Och jag vill ha Loke! Jag vill inte ha någon annan än Loke... och jag gör vad som helt för att få tillbaka honom.", säger jag. Leon rycker till, som att jag slog honom i ansiktet. Jag kniper igen munnen. Nu har jag ställt till det. Fan Jennifer och din stora trut! Leon ser uppriktigt sårad ut. Men han verkar försöka släta över det. "Jag vet! Jag vet... Game over, Jennifer. Men betyder det att vi ska lägga oss? Ska vi ge upp? Är de det du vill? Hade Loke varit här så hade han säkert sagt något riktigt poetiskt. Men det är han inte.", säger Leon och kommer närmare mig. Tills han är några decimeter från mig.

"Det finns bara du och jag. Vi är de enda goda kvar. Det finns ingen Finn. Ingen Njall. Ingen Eric. Ingen Loke.", viskar han och smeker mitt ansikte. Jag vänder bort ansiktet och Leons hans faller till sidan. "Jag kan inte göra detta. Inte när jag vet att Loke är där ute.", säger jag och möter Leons blick.

I det ögonblicket vet jag hur jag ska få tillbaka Loke. "Leon.", säger jag och han ser på mig med något slags hopp. "Det kan inte finns något mellan oss. Jag älskar Loke för mycket.", säger jag och biter mig i läppen. Leon tittar bort, suckar och ser sedan på mig igen. "Det finns inget som kommer ändra dig...", säger han och småskrattar. Det är ett bittert och sorgset skratt. Jag biter mig på insidan av läppen. "Kan du göra en sista sak för mig?", frågar jag. Inte förrän frågan är ute inser jag hur dumt det är. Varför skulle han...? "Vad som helst.", säger han snabbt. Okej, jag hade fel. Han ser genast lite gladare ut. Jag ser mig omkring och lutar mig fram till hans öra. Sedan viskar jag min plan till honom.

Att vänta flera timmar på att Loke ska dyka upp börjar kännas väldigt långsökt. Han kanske är med Jenna någonstans. Kanske på en annan tv-kanal. För att sprida sitt sjuka budskap. Något som kommer utplåna alla vampyrer. Jag förstår inte hur Jenna tänker. Tror hon att folk ska bli rädda för vampyrer? Eller att de ska se upp till oss? Vad det än är så kommer det inte fungera.

När solen sakta glider upp från husen och ger staden en mörk siluett så ger jag nästan upp. Han är kanske halvvägs till Kina vid det här laget. Jag blundar och försöker känna honom. Det tar någon minut innan jag hittar ett svagt band djupt inom mig. Efter att han fick sprutan tömde han sig på blod. Bandet mellan oss är mycket svagt. Som en tunn sytråd. Det är nästan inte kvar. 'Loke! Hjälp! Leon har mig! Han kommer döda mig!', skriker jag i tankarna. Sedan låter jag min rädsla växa. Det är inte svårt med tanke på allt som händer och kanske kommer hända. Tänk om det inte fungerar? Som att det inte är nog så kommer Leon och skrämmer skiten ut mig. Han tar tag i mig. För en åskådare ser det ut som att han attackerar mig. Precis som vi gick igenom. "Är han här?", viskar Leon i mitt öra. "Nej." Det smärtar till i armen. Jag sa också att Leon inte skulle hålla tillbaka. Dumt val. Han är stark som en oxe. Jag kan inte röra mig.

Det tar inte lång tid förrän han dyker upp vid horisonten. Precis som någon film. Han går längs gatan. Ansiktet är uttryckslöst. Men det är nästan tvingat. Leons grepp blir, om möjligt, ännu hårdare. Jag kvider till. Det gör faktiskt ont. Min arm är vriden bakom ryggen. Några millimeter till och han bryter den. Eller så känns det iallafall. "Vad fan håller ni på med?", frågar Loke, nästan tröttsamt. Jag sätter på mina bästa skådespelarkunskaper och försöker komma loss. "Förlåt för att jag...", börjar jag men Leon avbryter mig. "Håll käft annars bryter jag den.", väser han så att Loke hör. Leon är bra, riktigt bra. Jag blir nästan rädd. Loke suckar. "Vad vill du?", frågar han. Han tar ett steg närmare. Leon backar snabbt och jag biter ihop. "Kom inte närmare.", säger han hotfullt. Loke stannar direkt, han blir nästan förvånad. "Släpp henne. Detta är onödigt. Vad försöker du uppnå?.", säger Loke och håller fram handen. Jag känner mig inträngd och fångad. Tänk om Loke inte går på det utan dödar mig istället?