Under nattens timmar #1

Lilith

Jag sa att det skulle komma fler karaktärer, hahaha. 😅Jag hoppas också att bitarna över hur vampyrerna uppstod börjar falla på plats. Eller så får jag försöka klargöra det i ett annat kapitel. 😁Nästa kapitel av 'Genom blod och kyla' är nu också ute.

Det är som när man dör i en dröm. Man rycks hastigt ur sömnen och förstår inte var eller vem man är i några sekunder. Det är precis så jag vaknar. Som att någon kastat mig från flera meter upp i luften. Andan har dragits ur mig och jag klippar efter luft.

Jag öppnar ögonen och möter solljus. Det sipprar in mellan löven på träden omkring mig. Vänta. Träd? Jag reser mig hastigt upp och ser mig omkring.

På något sätt verkar jag ha hamnat i en slags skog. Men jag känner inte igen träden. Det måste vara något tropiskt träd. Samma sak med alla buskar och blommor. Blommorna har starka och ovanliga färger. Jag rör vid en blomma som liknar en svart orkidé. "Min dotter." Jag vänder mig hastigt om. Redo att försvara mig själv.

Men de smaragdgröna ögonen vill mig inget ont. Dessa ögonen ser på mig med en moderlig kärlek som inte ens min mamma hade kunnat göra. Kvinnan lägger huvudet på sne och ler. "Förlåt, min dotter, jag ville inte skrämma dig.", säger hon mjukt.

Jag ser på henne. Hon har ett smalt ansikte och mjuka kindben. Huden är ljus och passar till hennes långa, tjocka blodröda hår. Läpparna är fylliga och tänderna är vita. Jag följer hennes smala hals till hennes kruviga kropp. Hon har en mörk klänning. Det verkar faktiskt vara en klänning av ormskinn. Hennes midja är smal och höfterna är breda. Hon är så vacker.

"Vem är du?", frågar jag lite misstänksamt. Jag vet inte ens var jag är. Hon skrattar hjärtligt. "Kom, min dotter, ta min hand.", säger hon och räcker fram handen. Jag ser växelvis på henne och handen. Sedan tar jag hennes smala hand.

Vi går genom skogen. Hon verkar nästan glida över marken. Hon är så lik Jenna men samtidigt inte alls lik henne. Jag ser upp på henne. Hon är längre än mig. Nästan lika lång som Loke. "Var är jag?", frågar jag.

Jag vet inte hur jag ska prata med henne. Vilken ton jag ska ha. Ska jag prata med henne som en kompis? En främling? Hon känns inte som en främling. Det är som att jag borde veta vem hon är. "Vi kan vara där du vill vara, min dotter.", säger hon mjukt och stannar för att se på mig. Jag tänker på vilken plats jag skulle vilja vara på just nu. Då börjar landskapet förändras. Det är precis som när varulvarna förändras. Trädens stammar blir tjocka och formar sig till en bokhylla. Gräset växer tillbaka in i marken och trägolv tar dess plats. Alla löven växer sig över oss som ett nät och bildar taket. Kvinnan verkar inte förvånad. Hon bara ser upp och verkar nästan fascinerad.

Vad som var en skog är nu häxornas tillhåll. Men utan Loke, Leyorbina, Leon och Shanon. "Vad hände?", frågar jag och ser mig omkring. Det är en exakt kopia av rummet. Varje bok är på sin plats. Iallafall så som jag minns det. "Du tänkte på Loke, min dotter?" Hon säger det som en fråga. Jag spärrar upp ögonen. "Hur kunde du...?", frågar jag. Hon ler. "Jag vet allt om Loke, min dotter. Jag vet även allt om dig.", säger hon och smeker min hand. "Jag vet inget om dig.", säger jag. "Jag vet, min dotter. Det var inte meningen att du skulle komma så tidigt.", säger hon. Jag anar onåd. Detta känns inte rätt. "Så, så, min dotter. Var inte rädd. Jag ska berätta allt.", säger hon. Jag förstår inte och jag gillar det inte. "Kan du börja med att säga vem du är?", frågar jag skakigt. Hon lägger handen på min kind och gör små cirklar med tummen. "Jag är Lilith, min dotter. Låter det bekant?", frågar hon.

Jag backar ett steg och hon rätar på sig. "Vänta, är du Lilith?", frågar jag. "Ja, min dotter.", säger hon. "Skaparen av vampyrer?", frågar jag. "Ja, min dotter. Även Lykantroperna är mina söner och döttrar.", säger hon.