Under nattens timmar #1

Blodröd hemlighet

Tack så mycket för alla fina kommentarer. Det är precis det som får mig att skriva vidare. Tack för att ni läser och väntar ivrigt på nästa kapitel. Jennifer och Loke har en lång väg att gå... Och ni ska få följa dem varje steg på vägen. ❤️❤️❤️

~~~~~~~~~~~

Från ingenstans kommer Loke. Han går först bara förbi mig där jag sitter men stannar snabbt upp. "Jennifer! Där är du.", säger han och glider ner på stolen framför mig. Där Jenna satt, för vad som känns som en evighet sedan. Loke märker genast att något är fel.

"Vad har hänt? Vad har Jenna gjort?", frågar han oroligt. Jag petar på en liten tråd på tröjan. "Hon har inte gjort något.", säger jag och tittar upp på honom. Loke rynkar på pannan. "Det handlar om vad hon ska göra.", säger jag och suckar. Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns inget jag kan göra som stoppar det. Jag tänkte länge och väl på det innan Loke kom.

"Vad ska hon göra?", frågar han mörkt. Ilskan är riktad mot Jenna och inte mot mig. "Hon ska förslava hela världen. Att vi är den starka rasen... Bla bla bla...", säger jag och lutar mig tillbaka i stolen. Loke drar handen över ansiktet och suckar. "Jag behöver något att dricka.", säger han trött. Han knäpper med fingrarna och en liten vampyrtjej dyker upp.

Efter att ha bollat olika idéer har vi inte kommit närmare till att veta vad vi ska göra. "Nej, Jenna har vampyrer överallt.", säger Loke och drar handen genom håret. Jag ser på klockan. Solen går snart upp. De har faktiskt en liten skyllt under klockan som säger när solen går upp och när den går ner.

"Vi går till ditt rum.", säger jag och reser mig upp. Då ser jag Njall komma rusande bakom Loke. Jag höjer ögonbrynet och Loke vänder sig om. Njalls hår är rörigt. Hela han ser lite rörig ut. Som att han inte har sovit på flera dagar. Huden är blek bortsett från de mörka ringarna under ögonen. Vad vill nu han?

Han kommer fram till mig. Ögonen flackar oroligt omkring oss. "Inte här.", viskar han och ser på en blond vampyr. Jag ser på Loke. Han nickar kort.

Loke låser dörren efter oss. Sedan drar han ut några lådor och hittar en gammal högtalare. Njall sitter i fåtöljen och biter på naglarna. Hans ögon är fastklistrade på dörren. Som att någon står utanför. Det är ovant att se Njall så orolig. Han brukar alltid vara lite skum. Men aldrig såhär... mänsklig. Loke sätter på högtalaren och Njall hoppar till av det plötsliga ljudet. En gammal knastrig poplåt fyller hela rummet.

Det verkar lugna Njall lite. Han slutar iallafall bita på naglarna. Jag och Loke sätter oss i sängen framför honom. Snart kommer Eric. Tre stora vampyrer i samma rum. Jag borde kanske ha köpt lite snacks...

"Vad är det Njall?", frågar Loke. Njall lägger händerna på sina smala lår. "Ja... Jag hittar inte Finn. Jag kan... Kan inte känna honom. Det har aldrig hänt förut...", stammar han fram och knackar på sitt huvud. "Vad menar du? Har det aldrig hänt förut?", frågar Loke. Jag förstår inte varför han kom till oss. Varför skulle vi veta var han var? Om inte... Om inte vi är de enda personerna som han litar på. "Han måste vara... Nej, nej, nej...", säger han förtvivlat och lägger händerna för öronen. "När försvann han?", frågar jag. Njall tänker efter. "Några timmar efter din invigelse gick vi till rummet. Finn sa att han ville gå ut så jag lät honom.", berättar han. Först måste vi hitta ett motiv. Vem skulle vilja skada Finn? Vad får man ut av att skada honom?

"Finns det någon som kan tänka sig skada honom?", frågar Loke. Han tänker på samma sak som jag gör. Njall blir still och tittar långsamt upp. Som att han kom på något. "Ja...", säger han ännu mer förtvivlat än innan. "Jenna."

Jennas namn fryser ner hela rummet. Det börjar bli som i Harry Potter. Vi borde kanske också ge henne ett namn. 'Hon-som-inte-ska-nämnas'. "Vad gjorde han mot henne?", frågar Loke stelt. Njall lägger händerna över ansiktet. "Han såg Jennifers framtid. Jenna var i den. Hon gjorde något, Finn berättade inte vad. Vad det än var så måste han ha sagt till någon. Sedan fick hon reda på det.", säger han bakom händerna.

Både jag och Loke vet vad det betyder. Men jag vill inte tro det. "Kan du beskriva hur det känns inom dig?", frågar jag. Han kikar fram mellan fingrarna. "Tomhet. Som att han har raderats. En tom vit sida. Mitt hjärta... Det känns som att något saknas. En del av mig saknas...", säger han tystare och tystare tills det inte finns någon luft kvar. Jag biter mig i läppen för att inte börja gråta. Finn är död.

"Vad är...?", börjar Njall men då bultar det på dörren. Loke stänger av högtalaren och öppnar dörren. Eric rusar in. "Ni måste..." Han avbryter sig själv när han ser Njall. Vi utbyter blickar. Eric sväljer. "Njall, det är Finn.", säger han medlidande. "Var?", frågar Njall kvavt. "I samlingssalen.", säger Eric tyst. På en halv sekund är Njall borta. Jag är inte långt bakom.

En stor cirkel har bildads. Jag är några meter bakom Njall. Redo att ge honom stöd. Han stannar vid utkanten av cirkeln. "Akta!", skriker han. Genast flyttar vampyrerna undan sig. Så vi får första parkett till blodbadet...

Jag måste lägga handen för munnen. Njall knäböjer framför Finn, eller vad som finns kvar av honom. Finns underdel ser ut som blodig köttfärs. Runt Finns kropp finns det massor av blod. Det rinner fortfarande så blodfläcken under honom växer långsamt.

"Vem gjorde detta?", viskar Njall. Han håller i Finns bleka hand. "Var är hon?", frågar han. "Var är Jenna?!", skriker han argt. Sorgen verkar ha försvunnit och ilska har tagit dess plats. Hon dödade honom. Hon dödade Finn. Mitt mod sjunker. Om hon gjorde så mot Finn... Vad kommer hon att göra mot mig?

Min krets av personer som jag litar på har sjunkit. Finn är död och Njall är död inombords. Utan Finn är han inte hel. Det är annorlunda för tvillingar. Loke säger att Njall kommer vara död innan veckan är slut. Antingen kommer han bara att dö. Eller så kommer han ta livet av sig. För att utan Finn lider han. Framför oss sitter Eric sammanbiten. Vi har suttit tysta i några minuter nu. Bara tänkt på allt.

"Jag har hittat det.", säger Eric och andas in. Lokes och mina ögon vänds till honom. Vi vet båda vad han har hittat. "Ditt blod är botemedlet.", fortsätter han. "Men, vi behöver inte dricka ditt blod. Jag såg på ditt blod genom mikroskåpet. Det var helt otroligt. Att se allt mikro..." Loke harklar sig. "Förlåt. Vi behöver inte ditt blod, vi behöver bara veta vad som är hemligheten. Även om ditt blod inte fungerar för alltid kan jag modifiera det.", säger han och leendet blir bara större.

Jag ler snett. Eric börjar prata exalterat om atomer, molekyler och annat skit som jag inte lärde mig i skolan. Mina tankar glider iväg. Det fungerar, bra. Allt beror på hur han ska använda det. Hur vampyrerna kommer använda det. Hur Jenna kommer använda det. Jag tänker inte låta vampyrer springa runt på gatorna på dagen också. Det måste finnas en anledning till varför de inte kan gå i solen. Som att det finns en anledning till varför människor inte kan andas under vatten. Men... Varför finns då jag? Är jag en supervampyr? Nästa del av evolutionen? Om jag förvandlar någon... Kommer de bli som mig? Immun? Eller är jag bara ett fel i systemet. En datorkod som inte passar in? Alla dessa frågor om min existens... Men ingen att prata med. Inga rätta svar.

"Vad ska du göra med det?", frågar jag och avbryter honom. Hans ögon vänds till mig. "Frågar du mig som en människa, vampyr, vetenskapsman eller som en lärare?", frågar han. Jag hade inte väntat mig det svaret. Så jag rycker på axlarna. "Vad tycker du? Vad tycker Eric?", frågar jag. "Jag vill att det hamnar i rätt händer. I dina händer.", säger han och ler.

"Varför tror du att jag är rätt person?", frågar jag, smått överrumplad. "Du är den enda som vågar säga emot. Ifrågasätta allt. Om det är fel så vet du det. Om det är rätt så vet du det.", säger han. "Han har rätt.", instämmer Loke. All denna press bara kastas på mig. Nu ska jag skydda denna hemligheten. Jag ser på dem båda. Sedan bara vet jag vad jag vill göra. "Jag ska skydda den med mitt liv.", säger jag.