Under nattens timmar #1

Allt drar ihop sig

Eric leder oss ivrigt till labbet. Han vill visa allt som han har upptäckt. Loke håller mig i handen. Ovanligt hårt. Jag kan känna hans oro, som att den vore mig egen. Eric stannar vid dörren. "Någon är här.", säger han och rynkar på pannan. Loke ställer sig framför mig. På en halv sekund är båda borta och dörren flyger upp. Jag stönar och väntar utanför.

Ett suddigt sträck försvinner iväg och Loke skriker. "Jen!" Jag tittar in i labbet. Allt är i en enda röra. Borden är välta, glassplitter ligger utspritt över golvet, väggarna är fulla med hål. Vem som än var här letade efter något. I all röra ligger Eric med Loke sittandes vid honom. Liggandes bland alla sönderrivna papper. På en sekund är jag vid honom.

I hans bröstkorg har någon huggit honom med en stor träbit. Den sitter kvar djupt ner och orsakar honom smärta. Jag utbyter blickar med Loke. Nästa person i vår krets är påväg bort. Då är det bara Loke och jag kvar. Kommer Jenna döda Loke också?

Eric hostar och försöker säga något. Huden på honom börjar bli grå. Han ser på mig. Jag försöker att inte bryta ihop och gråta. Varför Eric? Varför han? Eric griper tag i min arm. Jag stelnar till. Allt blir vitt omkring mig och jag försvinner in i en annan värld.

Jag står på en grön äng. Solen skiner och en mild bris för med sig doften av blommor. Allt är grönt och vackert. Framför mig står Eric. Han har en vit kavaj och vita byxor. Hans ljusa hår är utsläppt och lockigt. Han hade kunnat vara en ängel.

"Eric? Vad är detta...?", frågar jag och ser mig omkring. Detta kan inte vara äkta men det ser väldigt äkta ut. Eric ler. "Jag vet inte vad jag ska kalla det. En bro kanske.", säger han och en blå fjäril flyger runt honom. Den försvinner upp mot den blåa himlen. "Bro?", frågar jag och höjer ögonbrynet. "Det finns ingen tid. Jag måste berätta något för dig.", säger han och lägger armen om mig. Vi börja gå på ängen som aldrig verkar ta slut.

"Du förstår, ditt blod har visat hur ett botemedel skulle fungera. Det är som att du har ett änme i sitt blod som blockerar och slyddar din hud från att skadas. Det är som en sköld.", säger han och ser upp på solen. Jag nickar långsamt. "Så fort ditt blod kommer i kontakt med blod som den inte känner igen så faller den sönder. Du och Loke har samma blodtyp så på honom fungerar det i några dagar." En brun häst dyker plötsligt upp. Eric ser leende på den. Den ser på oss, gnäggar och galopperar sedan iväg. Vad är detta för ställe?

"Men hur ska vi kunna skapa ett botemedel?", frågar jag och Eric skrattar hjärtligt. "Det kan vi inte.", säger han. "Va?", frågar jag och ser oförstående på honom. "Jag kan inte återskapa det i ett labb. Som att någon såg till att vi inte skulle kunna skapa ett botemedel. Det är omöjligt. Du kan låta vampyrer med samma blodtyp dricka av dig. Men, det riktiga botemedlet är du. Alla vampyrer som du skapar, de blir som dig. Immuna. Alla vampyrer som de sedan skapar skulle i teorin också bli immuna.", säger han. Så Loke kommer aldrig kunna gå i solen. Jag trodde att jag skulle kunna ge honom den största gåvan i världen men jag var dum som trodde att det skulle fungera.

"Mitt jobb är klart. Det är äntligen dags.", säger Eric och andas in doften av frihet. Han släpper mig. Jag tar snabbt tag i honom igen. "Vänta, vart ska du?", frågar jag. Han ser leende på mig. "Jag vet inte. Var än ljuset leder mig.", säger han. "Ljus?" Han skrattar och pekar på något bakom oss. Jag vänder mig om. En dörr har hamnat på ängen. Ingen vanlig dörr. Utan en riktigt gammal dörr, sådana dörrar man ser på medeltida slott. Från nyckelhålet lyser det ett starkt vitt ljus. Eric börjar gå mot den. Den glider upp och ett starkt ljus bländar mig. Eric blir ett mörk siluett. "Vad ska jag göra nu då?", frågar jag hans rygg. Han vänder på huvudet. "Gör det det som är rätt." Sedan försvinner han in i ljuset. Precis innan han försvinner ser jag ett par vita vingar. De växte ut ur Erics rygg. Dörren bleknar bort och det gör också resten av världen. Precis innan jag försvinner ser jag ett par ögon. Ett blått och ett brunt. Njall.