Under nattens timmar #1

En orolig framtid

"Loke...", börjar jag men han stoppar mig. "Jag vill inte prata om mig och Leon. Inte nu. Du har precis varit med om din värsta rädsla. Vill du prata om det?", säger han och tar min hand. Alla bilder dyker upp. All smärta. Känslan av att vara ensam.

"Jen, är du okej?", frågar han och försöker möta min blick. "Ja, varför inte?", säger jag och skakar av mig känslan. Han kramar min hand. "Du skakar Jennifer.", säger han sorgset. Skakar? Det märker jag inte ens själv. Jag försöker ta tillbaka min hand men han håller kvar. "Du kan inte ignorera det. Snälla Jennifer, prata med någon.", säger han allvarligt. Jag ser in i hans ögon. Han har rätt men ändå fel. Han har gjort saker som är hans värsta rädsla. Sakerna han har gjort är värre än mina. Det är han som behöver tröstas.

Han väntar på ett svar. Jag kastar mig mot honom och trycker honom mot sängen. Han ser mycket förvirrad ut. Jag lägger händerna om hans ansikte. Han är så varm. "Det är du som behöver tröstas.", säger jag och låter pekfingret glida längs hans näsrygg. Han ler.

"Jag?", säger han och lägger mitt mörka hår bakom mitt öra. "Mm.", mumlar jag och lutar mig fram. Loke kysser mig på nästippen. Plötsligt vänder han oss båda och jag fnittrar till. Loke lägger pekfingret mot min mun och hyschar mig. Men jag ser att han inte heller kan hålla sig för skratt.

"Alla sover inte.", viskar han och försöker att inte le. Jag gör mitt allvarligaste uttryck. Loke håller tillbaka en skrattattack och vänder sig bort. "Herregud. Hur länge har du kunnat göra den minen?", utbrister han och lägger handen för munnen. Jag fnittrar. Mitt bröst håller på att sprängas av skratt och jag vet inte ens varför. Det är som när jag gick i skolan och precis under ett prov tänkte jag på något roligt och nästan dog av skratt. Det var liksom omöjligt att sluta. Läraren ville nog döda mig då.

"Vi borde kanske sova.", viskar jag och skrattar tyst. Loke nickar och lägger fingret mot sin mun. Han faller tillbaka i sägnen och vi vänder oss mot varandra. Lampan släcks plötsligt. "Supersnabbhet.", viskar Loke i mörkret. Hans ögon lyser. De där ögonen har sett så mycket. Genomlidit så mycket. Just nu är han okej. Men vem vet när han bryter ihop? Vem vet om hans mörka demoner tar över en dag? När det inte finns en gnutta Loke kvar, bara mörker...

Jag öppnar ögonen och suckar trött. Det är för tidigt. Jag gäspar och sträcker på mig. Loke stönar till bredvid mig. Ingen av oss är morgonmänniskor. "Hur länge kan vi ligga här?", frågar jag och blundar igen. Loke rör på sig och lägger armen över mig. "Inte länge.", säger han i sin kudde. Jag öppnar ögonen och sätter mig upp. Det är omöjligt att somna om igen. Föresten kan jag höra någon komma.

"Loke.", säger jag och petar på hans arm. "Det är nog Jenna.", säger han och försöker vifta bort min hand som en fluga. Jag ler och ställer mig på sängen. Loke ser upp på mig med ett öga. "Vad håller du...?", frågar han och jag hoppar. "Nej, slua...", mumlar han och kramar om kudden. "Jag tänker inte 'slua'.", säger jag och skrattar åt hans ord.

Han stönar och jag puttar på honom med foten. Han viftar med handen. Jag sätter mig på knä och lägger händerna på hans sida. Han öppnar ögonen och ser på mig. "Du har ett slugt ansiktsuttryck...", säger han misstänksamt. Det knackar på dörren och jag puttar på honom. Han är inte beredd och trillar ner på golvet. Jag bryter ut i ett högt skratt. Han sätter sig upp och ser på mig. Han ser ut att vilja ge igen. Håret är en enda röra och jag måste hålla mig för magen. Han ser ut som ett troll! "Jag öppnar.", säger han och drar handen genom hårröran.

Loke öppnar dörren och jag lägger handen för munnen. Jag måste sluta skratta nu. "Vad gör ni här?", frågar Loke och jag ser på honom. "Ja, hon är här...", mumlar Loke och låter dörren glida upp. Där står Njall och Finn med två stora flin. Skrattet dör ut när jag möter deras olikfärgade ögon. "Jennifer.", säger de samtidigt.