Under nattens timmar #1

Vitt betyder inte alltid godhet

"Jen, lyssna inte på honom.", säger Loke. Jag stönar. "Jag vet, du har sagt det tio gånger nu... Men det var inte bara han som sa det.", säger jag. Loke ler snett och sätter sig vid mig på sängen. "Förlåt. Men de har fel. Ingen ska komma nära dig igen. Jag lovar.", säger han och lägger armen om mig. Jag lutar mig mot honom. Två gånger har det hänt. Först sa en häxa det och nu sa en vampyr det. Jag måste dö. En rysning klättrar längs med min ryggrad. Men varför? Varför vill vampyren att jag ska dö? Och varför säger Njall att min framtid inte är bra? Jag fruktar för vad framtiden håller.

Jag vill gå ut. Bara gå någonstans. Tänka. Ett spa, ett badhus eller ett gym. Något! "Kan vi inte gå ut?", frågar jag Loke. Han biter sig i läppen. Allt jag kan tänka är mums. "Det är dag ute men jag ska fråga min chef.", säger han. "Ja, juste. Förlåt.", säger jag. Han kan inte gå ut. Idiot Jennifer. "Vadå? Aha, du tror att...", mumlar han och ler. "Vad?", frågar jag. "Du får se.", säger han lurigt. Loke har många ess i armen.

Vi står utanför en dörr med en namnskylt i silver. 'Eric Divus'. Vem är det? Loke knackar och en kille öppnar direkt. Han är lång men inte längre än Loke. Hans hår är mörkblont och uppsatt i en liten totte. Skägget är tjockt och är välklippt. Hans ögon är mörka och stora. Han ser ut som en viking. "Northman. Jennifer.", säger han och nickar åt oss. "Vad gör du här Northman?", frågar han och ser sig omkring. Men vi är helt ensamma.

"Jag behöver sprutor.", säger Loke. Eric ser på Loke, på mig och sedan på Loke igen. "Två doser?", frågar han och sneglar på mig. Loke skakar på huvudet. "Bara en.", säger Loke. "Mm.", säger Eric misstänksamt och ser på mig. "Ska inte du ut med Loke?", frågar han. "Jo, men jag behöver inga sprutor.", säger jag. Fast jag har ingen aning om vad 'sprutorna' är. Det har något med solen att göra iallafall... Eric höjer ögonbrynet. "Du behöver inga...? Är du immun?", frågar han en gnutta fascinerat. "Ja, inte helt men jag kan vara ute.", säger jag och rycker på axlarna. "Intressant... Hade du kunnat komma hit sedan?", säger han och kliar sig på hakan. Jag sneglar på Loke som nickar. "Visst.", säger jag.

Vi står i entrén och Loke tar upp en spruta med ett genomskinligt innehåll. Han ser på mig. "Kan du hjälpa mig?", frågar han. Jag ser på den långa nålen. "Med att sticka dig? Jag vet inte var.", säger jag och sväljer. Nålar är inte min favoritsak. Varje gång det var en vaccination i skolan så försökte jag alltid skippa det. Vilket var omöjligt. "Bara sätt den i halsen.", säger han och drar ner kragen på sin vita skjorta.

Han ger mig sprutan och jag ryser av att se på den. Loke ler. "Det är inte du som ska stickas.", säger han. "Nej, men jag gillar fortfarande inte nålar.", säger jag och sätter spetsen mot hans hals. Loke spänner käken när jag trycker in den.

"Okej, vad gör den?", frågar jag när Loke slänger sprutan. Han börjar gå mot utgången. Solen skiner starkt utanför. Gör sprutan honom immun? Han öppnar dörren och stiger ut. Jag förväntar mig att han ska fatta eld men inget händer. Det finns ingen logik i denna världen längre. Loke skrattar. "Du skulle sett din min. Ja, men hjälp av sprutorna kan jag vara ute.", säger han och låter solens strålar smeka honom. Jag ler. Detta betyder att vi kan vara ute tillsammans. Vi kan leva ett normalt liv trots allt. Loke tar min hand. "Vart vill du gå?", frågar han med tindrande ögon.

Innan jag vet ordet om det så sitter vi på två vita hästar påväg ut i skogen. Roxy gnäggar lågt under mig. Hon vet nog att det var länge sedan som jag red. Senaste gången var i sjuan. Men det känns inte så konstigt att sitta på en häst igen. Det känns bara naturligt. Bredvid mig har Loke redan börjat trava med Charm. Han ser ut som en riktig OS-ryttare. Charms steg är höga och graciösa. Jag smackar på Roxy och börjar också trava.

Solstrålar kikar in mellan löven och fåglar sjunger en sista gång innan vintern. Jag och Loke travar över fallna grenar och träd. Det känns redan som att jag kan detta. Jag följer mjukt Roxys steg. "Ska vi galoppera?", frågar Loke och ser in bland träden. Han verkar orolig över något. Eller så är han kanske alltid orolig när vi är ute. Jag nickar och fattar galopp.