Under nattens timmar #1

Den sista striden

Första kapitlet på nästa bok är ute nu! Titeln är 'Under månens timmar'!

Vi iakttar på ett säkert avstånd från huset. Det är ett stort hus som ligger lite diskret i utkanten av Stockholm. Ett mycket gammalt hus verkar det vara. Det är ganska svårt att se. Murgröna har nästan slukat hela huset. Bara dörren och fönstren är fria från allt gröna.

Vi tittar på från en ny bil. Utan det krossade glaset som lockar till sig uppmärksamhet... Och alla jobbiga minnen vi på något sätt lyckades skapa. Det är bil som ingen tittar två gånger på. Den är perfekt.

De har ökat säkerheten, såklart. Med fyra man. En extra utmaning. Eller ja, fyra extra utmaningar. Men de vet inte att vi lever. De vet inte att Loke lever. De tror att vi antingen är döda i sjukhuset eller att vi är smittade i sjukhuset. Båda ödena är lika hemska.

Jag undrar om de smittade fortfarande känner till vem de är. Om man fortfarande vet att jag är jag. Eller om de inte alls vet att de ens har ett namn. Tanken av att de kanske är medvetna om vad de gör ger mig rysningar.

Det ska inte hända mig. Inga fler ska behöva bli smittade. Vi ska stoppa det i Sverige. Sen kan vi försöka stoppa det helt, det är en väldigt avlägsen framtid. En framtid som kanske inte ens existerar. Men tillsammans med mitt skydd kommer Loke vara ostoppbar. Vi kommer vara ostoppbara och vi kommer stoppa det. På ett eller annat sätt.

När vi gör något Loke är tränad för, exempel när vi gör upp planer, så kommer alltid Sheriffen fram hos honom. Jag undrar vilken Loke som är den rätta Loke. Rösten blir liksom kyligare och mörkare. Han ger ut strikta order om vad jag ska göra och inte göra. Han låter knappt som min Loke. Vissa ord kan jag inte ens tyda. Jag ska till slut påminna honom att jag inte förstår vad han pratar om. Men han verkar komma på sig själv och ursäkta sig.

Ett underligt ljud får mig att stoppa mig själv i en mening och titta upp. "Vad..." Jag hyschar Loke och lyssnar. På något sätt kan jag rikta min hörsel åt det hållet jag vill. Då hör jag precis allt. Det låter som... Men... Nej, det kan inte vara... Varför skulle...? Jag rynkar på pannan. Då hör Loke det också. Han ser tomt ut i luften. "Vad gör de här?", frågar han oförstående.

Från bilen får vi nu en perfekt vinkel till när varulvarna attackerar vakterna. Ett dussin vargar rusar ut från skogen och överraskar Huntersen totalt. Det klappande ljudet av deras klor mot asfalten är så symmetriskt. Alla vargar verkar hålla samma takt. Vargarna är i en perfekt halvcirkel runt Huntersen. De vet precis vad de gör. Alla civila människor flyr genast skrikandes för full hals. Om det är på grund av vargarna eller vapnen som börjar dyka upp vet jag inte.

Innan något skott har avlossats har vargarna redan dödat flera Hunters. Ett bakhåll är den perfekta planen. Men vad som såg lovande ut först är snart påväg att vändas. Från huset kommer det fler Hunters med fler vapen.

Jag kastar mig ur bilen och springer mot byggnaden. "Jennifer!", ropar Loke smått irriterat men jag kan höra att han följer efter. Medans Huntersen är upptagna med varulvarna kan vi enkelt slinka in. Jag ska inte låta en sådan chans gå till spillo.

Jag springer över vad som nu har blivit ett slagfältet mellan varulvar och Hunters men ångrar mig i sista sekund. Det känns inte rätt att bara lämna varulvarna i sticket. Detta kriget behöver allas händer. Varulvarna har gjort så mycket för oss. Så jag kan iallafall göra detta för dem. Jag ser Richards röda ögon i tumultet och springer mot honom.

Han är fullt upptagen med att undvika en Hunters slag. Jag går upp bakom Hunters kastar mig över honom och han hojtar till av överraskningen. Sedan biter jag honom i halsen. Inte nog med att jag dödar honom, jag blir starkare av det också.