Under nattens timmar #1

Platinablont hår

7000 läsare! *svimmar* Alla ni som har kommit såhär långt i boken, tack så mycket. ❤️❤️ Jag älskar att läsa era kommentarer. Bra som dåliga. Det är riktigt kul när jag ser att det är en liten notis på Wattpad. Så fortsätt att rösta och kommentera. Var inga spöken. Skriv vad ni tycker och tänker!👍🏻👍🏻 Tänkte att när 'Under nattens timmar' får 10.000 läsare kommer jag ge er en liten överraskning.😶 Jag vet inte om ni kommer gilla den men jag hoppas att ni gör det! 😘

"Åh. Herre. Gud.", säger jag bakom händerna. Loke ler snett. "Hade det varit andra omständigheter så hade jag först frågat din far om hans välsignelse... Men ja... Det var inte riktigt möjligt. Jag hade också gjort det mycket bättre. Hade jag fått bestämma hade det varit rosor och orkester på platsen vi kysstes för första gången. Men jag måste fråga nu, innan jag förlorar dig.", säger han. Jag är helt mållös. "Loke... Jag vet inte vad...", viskar jag. Det går inte att prata. Det är svårt att andas. Jag måste sätta mig ner. "Ett 'ja' hade varit på sin plats...", säger han och harklar sig. Jag sätter mig ner på golvet. "Ja, såklart. Alltid ja.", säger jag och vi kramar om varandra.

Jag tittar på ringen som sitter perfekt runt mitt finger. Den är som en liten klängväxt som ringlar sig runt mitt finger. I mitten sitter det en diamant som nästan ser lila ut. Loke tar min hand och jag ser upp på honom. Han tittar ner på ringen och vänder på min hand. "Köpte du den idag?", frågar jag. Han smeker mina fingrar. "Nej. Jag skulle aldrig vara så impulsiv.", säger han och tittar upp på mig. Hans ögon studerar mitt ansikte, precis som jag gör. Hans ansikte är fullt av liv. Ögonen glittrar. "När köpte du den då?", frågar jag nyfiket. Han ler. "Dumt nog så köpte jag den för flera månader sedan...", säger han och drar upp axlarna. Jag ler och lutar mig mot honom. "När hade du tänkt fråga då?", frågar jag. Han ler. "Några dagar innan du tappade minnet. Allt skulle vara perfekt.", säger han och gosar in ansiktet i mitt hår. Ja, tänk om det aldrig hade hänt. Vem vet var vi hade varit? Vi hade bara varit ett vanligt vampyrpar i Nästet. Jag hade nog aldrig lärt känna Finn eller Njall. De hade varit levande. Eric också. Jag slutar tänka på det. Slutar plåga mig själv.

"Jag måste tillbaka till Jenna.", säger Loke efter vår lilla gosstund. Jag sätter mig spikrak i sängen och stirrar på honom. "Varför det?", frågar jag snabbt. Loke sätter sig också upp, bara lite mer lugnare. "För att hon inte vet att jag är tillbaka.", säger han. Vänta, det är en bra sak. Han kan komma tillräckligt nära för att döda henne. Eller så kan han stoppa hennes planer. "Du kan...", börjar jag men han avbryter mig. "Döda henne? Ja, det var nog det jag tänkte. Jag kan inte döda henne, Jennifer.", säger han allvarligt. Jag höjer ögonbrynet. "Varför inte?", frågar jag argt. "Man kan inte döda en Älder. Inte jag iallafall.", säger han. "Vadå 'inte döda en Älder'?", frågar jag irriterat. "Jag menar att om man dödar en Älder så drabbas man av, hur var det de uttryckte det, av tusenårig galenskap.", säger han och suckar. "Men en kille försökte ju döda mig.", säger jag. Jag vill inte tro det. Han måste skoja. Varför sa inte Leon något? "Ja, men såg hur galen han redan var?", säger han. "Och Leon tänkte döda Jenna.", fortsätter jag. Loke skrattar till. "Tror jag inte. Han skulle nog ha lämnat slutstöten till dig.", säger han. "Mig? Varför skulle jag vara annorlunda?", frågar jag. Jag vill inte drabbas av 'tusenårig galenskap', vilket låter jäkligt konstigt. Som att någon har hittat på det. Att det bara är en myt. "En Älder kan döda en annan Älder. För länge sedan hade vi bara en ledare. Som lykantroper. Men sedan insåg vi att vi blir starkare med flera ledare. Det tog också väldigt lång tid innan det kom en ny Älder när den gamla dog.", säger han och lever verkligen in i rollen som berättare. Jag vill nästan hör mer, bara för att höra hans röst. Det är väldigt lugnande. "Så jag måste döda henne?", frågar jag. Jag vet inte om jag kan göra det. Just nu känner jag för att påla henne, långsamt. Plågsamt. Men när det väl kommer så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är som att man inte vet hur man är under en zombieapokalyps. Är man ledaren eller den som dör först? "Ja. Kan du göra det?", frågar han och spänner ögonen i mig. Hon dödade Finn och lämnade honom som ett tomt skal på golvet. Hon stack en glasbit i Eric och lät honom förblöda. Hon fick Loke att bli någon han inte är. Det ändrar mitt val. "Ja.", säger jag bestämt. Akta dig Jenna, för vi kommer.