Under nattens timmar #1

Vägen ut

Detta kapitlet försvann av någon anledning så jag skrev om hela. Tur att jag kollar igenom mina gamla böcker lite då och då, haha. Nu kanske det är lite lättare att förstå. Glöm inte att fortsätta läsa 'Under månens timmar' och 'Under solens timmar' efter denna!

En ung kille som verkar vara ny till detta kommer in och stannar direkt upp. Han ser på oss båda, inser att vi är fria och försöker då springa. Loke har plötsligt tryckt upp honom på väggen med armen mot killens hals. Jag rycker till av överraskningen. Killen skriker förskräckt och blundar hårt. Som att detta skulle vara en dröm.

Loke morrar som ett djur. "Hur kommer vi ut härifrån?", frågar Loke. Jag ser att killen skakar och hans hjärtslag skjuter i höjden. "Bara ut genom denna dörren och genom en korridor.", säger killen. Loke trycker hårdare mot hans hals. "Finns det några andra Hunters i byggnaden?", frågar Loke mörkt. Killen skakar först på huvudet men sedan nickar han snabbt. "En, i entrén.", säger han. "Du ljuger inte för mig nu?", frågar Loke hotfullt. Killen skakar på huvudet. "Nej, aldrig.", piper han. "Bra.", säger Loke och slår honom medvetslös.

Loke ser bak på mig. "Vad är det?", frågar han. "Du är skrämmande.", säger jag tankfullt. Loke skrattar kort. "Jag vet. Kom, nu går vi.", säger han och öppnar dörren åt mig. Jag är lite förvånad för jag trodde att han skulle bli arg på mig. Men nej, han är lika glad ändå. Jag går snabbt efter honom och ger killen en liten blick. Han kommer ha en stor bula om några timmar...

Det var en korridor, precis som killen sa. Men han sa inte att det fanns fler dörrar som den vi gick ut igenom. Är det rum med fler vampyrer? Det finns inget sätt att veta än att öppna någon dörr. Jag petar på Lokes arm och han vänder sig om.

"Ja, Jennifer?", frågar han. "Har de fängslat fler vampyrer än bara oss?", frågar jag och ser på en av dörrarna. Loke följer min blick och nickar. "Skulle jag tro.", säger han ointresserat och fortsätter gå. "Men kan vi inte hjälpa dem?", frågar jag. Om de torterar dem precis som oss så vill jag inget hellre än att hjälpa dem. Det måste betyda något för vampyrer om man hjäper dem?

Loke stannar upp och suckar. "Varför? Vi måste till Nästet, nu innan fler Hunters kommer tillbaka. Jag vill inte utsätta dig för mer fara", säger Loke. "Jag kan inte lämna dem här. Kommer de inte stå i skuld med mig eller något?", frågar jag. "Vissa vampyrer, kanske... Om vi hjälper dem, kan vi sticka sedan?" Jag nickar snabbt. "Det går fort.", försäkrar jag honom. Han ser inte övertygad ut.

Jag börjar längst ner och öppnar dörren. En man hänger i silverkedjor precis som vi gjorde. Han tittar upp. Ansiktet är trött och blodigt. "Vad vill du? Ska du också tortera mig?", frågar han och rätar på sig. "Jag kommer inte berätta något.", säger han och försöker se tuff ut. Jag går fram till honom. "Jag ska hjälpa dig.", säger jag och tar tag i hans kedjor. De går lätt sönder och mannen är fri.

Han masserar sina handleder som långsamt läker och möter min blick. "Varför hjälper du mig?", frågar han misstänksamt. Som att jag bara lurar honom. "För att vara vänlig.", säger jag. Mannen skrattar till, fortfarande inte helt övertygad om att jag verkligen hjälper honom. "Okej, visst.", mumlar han.

De flesta rummen var tomma. Jag vet inte det är bra eller dåligt. Än så länge har jag hittat fem vampyrer. Deras reaktioner på min hjälp var väldigt annorlunda. En tjej var otroligt tacksam och nästan kysste mina fötter. Medans en man bara fnös åt mig och kallade mig för liten valp. Men nu står de alla bakom mig och det är bara en dörr kvar.

Loke sniffar i luften och gör sedan en äcklad grimasch. "Vi går ut och tar hand om den sista Huntern. Lämna den dörren stängd.", säger Loke och resten av vampyrerna går iväg. "Varför?", frågar jag förvirrat. "Han eller hon förtjänar också att räddas.", säger jag bestämt. Loke skakar på huvudet. "Nej.", säger han äcklat. Jag öppnar ändå dörren och Loke går bort från mig.