Under nattens timmar #1

Leon och Jag mot världen

Jag sitter på rummet med benen uppdragna till bröstet. Ensam. Helt ensam. Nu finns det ingen Loke som kan lägga handen på min rygg. Ingen Loke som kan säga att allt kommer bli bra. Ingen Loke som kan säga hur mycket han älskar mig. Det finns bara jag. Jennifer. Jennifer, lång paus, och Loke Northman.

Dörren glider upp och jag ser på den. Ingen mindre än Leon går långsamt in i rummet. Hans ansikte är stelt men han ser på mig med medlidande. Tyst sätter han sig vid mig. Det behövs inga ord. Snart känner jag hans hand på min rygg. Den glider tröstande upp och ner längs med min rygg. Det är nästan som Loke, nästan.

"Vi kommer få tillbaka honom.", säger Leon efter en lång behaglig tystnad. Jag ser tvivlande på honom. "Hur länge tog det innan? Månader? År? Decennier?", frågar jag. "Kom igen tjejen, ha lite tro.", säger han och ler. Han är nästan gullig när han bryr sig. Men jag lägger tillbaka huvudet på knäna.

"Var har du varit då?", frågar jag för att byta samtalsämne. Jag vill inte tänka på Loke. Får inte tänka på honom. Leon sträcker på sig. "Lite här och var. Jag var borta i, vad blir det... Tre dagar? Och när jag kommer tillbaka är allt fuckt up. Mer än vad jag brukar göra.", säger han och ler. Jag kan inte le hur mycket jag än försöker. "Jag trodde att du inte fuckade upp saker.", säger jag och höjer ögonbrynet. Han lyfter upp händerna. "Det gör jag inte. Lägg inte ord i min mun.", skojar han. Jag lyfter ena sidan av munnen i ett snett leende. Men jag byter genast riktning på samtalet. "Så du har hört allt? Med Finn, Njall och Eric?", frågar jag. Han blir allvarlig och nickar. "Fina vampyrer allihop...", säger han och tittar ner på sina händer. "Du...", säger han och ser mig i ögonen. "På tal om Eric... Jag är ledsen för att jag var så aggressiv mot dig innan. Det är inte hur jag är. Bara när det gäller saker som jag verkligen bryr mig om.", säger han och ser uppriktigt ledsen ut. "Ingen fara. Jag förstår.", säger jag och lägger handen tröstande på hans. Leon tittar ner på våra händer. Jag kan inte tyda hans blick. Jag vet inte ens varför jag tog den. Det känns underligt att hålla den. Hans fingrar är långa och smala. Jag kan känna hans ben i handen. Innan det blir för konstigt så släpper jag honom. Han knyter handen och harklar till.

"Vi måste väl först fixa Jenna på något sätt?", frågar jag Leon. Vi är långt från Nästet, långt från nyfikna öron. I människovärlden finns det ingen som lyssnar. Jenna har vampyrer överallt i Nästet. Om hon får veta... Då är det kört. Planen går i kras. Leon rynkar på pannan. Han verkar göra det när han tänker. "Ja... Men vi kan inte komma nära henne med Loke i närheten.", säger han. "Och vi kan inte komma nära Loke med henne i närheten.", säger jag och suckar. Allt verkar så hopplöst. Loke kommer kanske aldrig tillbaka. "Jag kan prata med honom.", säger Leon. "Varför då?", frågar jag. Han ler och visar sina vita tänder. "För att jag och Loke kommer närmare varandra när han är sådär.", säger han. "Närmare? Men du vill ändå få tillbaka honom fast du förlorar honom?", frågar jag. "Ibland så ska det vara på ett visst sätt. Det är inte meningen är Loke ska vara sådär. Den Loke vi båda känner är äckligt gullig.", säger han och skrattar. Ännu en gång får han mig att le trots allt som händer. Han är som en ljusstråle. Det känns skönt. Att bara få tänka på något annat för en sekund.

Jag bläddrar i en bok. Sedan lägger jag tillbaka den. Loke har inga roliga böcker. Bara gamla böcker med oförståelig text. Gammal svenska är svårt att läsa. Minuterna tickar förbi utan att Leon kommer tillbaka. Jag lägger mig i sängen, sitter på stolarna, sitter på golvet, allt för att slösa tid. Det finns inget att göra här inne. Bara titta på väggen eller försöka förstå någon bok som inte är från 1700-talet... Efter vad som känns som en evighet dyker han äntligen upp i dörrkarmen. "Han vill prata med dig.", säger Leon och kliar sig i bakhuvudet. Mitt mod höjs när jag ser Loke dyka upp bakom honom. "Kan du flytta dig?", säger Loke och himlar med ögonen. Loke himlar aldrig med ögonen. Leon flyttar sig och mitt mod sjunker igen. Som Titanic.