Under nattens timmar #1

Mammas små pojkar

Jag kan inte längre stå upp utan hänger slappt i kedjorna. Mina händer känns stela och kalla. Hjärnan kan inte tänka hela meningar. Ge upp, Jennifer. Ge upp. Bara släpp taget. Hela min kropp skriker det åt mig.

"Hur kom du undan varulvarna?", frågar jag. Have fnyser. "Vilka varulvar?", frågar han och ser på mig. Jag tar ett andetag. "När vi flydde...", mumlar jag och andas. Have tar tag i mitt hår och drar upp mitt huvud. "Vad jiddrar du om?", frågar han argt. Jag ser förvirrat på honom. Kommer han inte ihåg? Minst tio varulvar kom och stoppade alla Hunters. Skojar han? "En av dina Hunters sköt mig.", säger jag andfått. Varje andetag kan vara mitt sista. Han lägger kniven mot min hals. "Sluta prata strunt. En rörelse och du är död.", säger han irriterat. Hände det aldrig? Men jag minns det så tydligt. Kulan krossade fönstret och flög mot min panna. Sedan studsade den in i väggen.

Han stirrar på mig i några sekunder sedan släpper han mig. Jag ser mot golvet och låter ögonen ändra färg. Sedan lyssnar jag efter hans tankar. Allt jag hör är de där viskningarna. Som jag hörde bland De äldsta. Jag ser på honom. När jag fokuserar så ser jag att han är lätt suddig. Loke ord ekar i huvudet. 'Du får inte försvinna. Hitta något som kan hålla dig kvar. Hitta ett ankare. Försvinn inte. Lova mig det.' Försvinn inte. Det var detta som han varnade mig för. För dig Loke ska jag klara detta. På ett mirakulöst vis känner jag krafterna återvända. Såren på ryggen läker och jag ställer mig upp. Have ser på mig, hånleende. Han tror inte att jag kan. Men han tror fel.

Jag rycker hårt i kedjan och den går itu. Kedjan ringlar ner på golvet med ett klirrande ljud. Have ser förvånat på mig. Jag kan inte själv tro det. Men jag använder de där viktiga millisekunderna till att hoppa på Have. Han skriker till och vi tumlar ner på marken. Jag känner mig som ett vildsint djur. Krökta fingrar, svarta ögon och blottade tänder. Jag håller fast Have med benen och lägger händerna om hans nacke. Ansiktet blir lila och han klippar efter luft. I sista stund slutar jag. Have har blivit medvetslös. Jag flämtar och reser mig långsamt upp. Det hade varit så lätt. Jag hade kunnat ta kniven och skära halsen av honom. Eller så hade jag kunnat kväva honom. Så många saker hade jag kunnat göra. Men nej, inte nu, inte idag. Jag vänder mig om och öppnar dörren. Ett vitt ljus strömmar in i rummet och jag bländas. Vad i...?

Jag tar ett andetag och öppnar ögonen. All smärta är borta och jag känner mig inte trött. Jag är tillbaka bland De äldsta. Jenna ser på mig och ler. "Hon är tillbaka.", säger hon och lyfter händerna. Jag ser mig förvirrat omkring. Alla vampyrerna står i svarta kläder på samma ställe. Okej. Vad hände precis?

Loke kommer fram och omfamnar mig. Han ser på mig med så mycket kärlek. Jag hoppas det syns i mina ögon också. Han kramar mig och jag kramar snabbt tillbaka. "Du gjorde det. Du kom tillbaka.", viskar han lättat. Jag andas in hans friska doft. "Vad hände precis?", frågar jag. Loke släpper mig och ser på mig. Jenna dyker plötsligt upp. "Du hamnade i ett senario som du är rädd för. Vi har alla olika. Det är det första testet.", säger hon och nästan puttar undan Loke för att ta mina händer. "Du behöver inte berätta om du vill. Men jag råder dig att kanske prata med någon.", säger hon allvarligt. Jag nickar. Hur kan en vit dryck göra sådär? Den måste ha stimulerat min hjärna och skapat ett hemskt senario. Jag ryser av tanken. Loke tar min hand och börjar dra iväg mig. "Mm, jag tar hand om det.", mumlar Loke till Jenna.

Jag hinner inte öppna dörren innan Loke trycker mig mot väggen. Han kysser mig desperat. Min kropp känns fortfarande konstig så jag slutar. Hans ögon glittrar. "Det var de värsta minuterna i mitt liv.", viskar han och backar. Jag ser att hans blick är smått frånvarande. Sedan morrar han till. "Någon är på mitt rum.", säger han mörkt. Jag flyttar mig snabbt från dörren. Som att någon skulle hoppa på mig från rummet. Vem är där inne?