Under nattens timmar #1

Ankomst

Vi hamnar vid bussen igen. Jag kramar om Loke. Hur kan han leva med sig själv? Han är så stark. Starkare än vad jag någonsin kommer bli. Nu måste vi vara starka tillsammans. Vi måste komma ihåg tillsammans. Inte bara de dåliga minnena, de bra minnena också. De minnena som man ler åt. Som man skrattar åt. Om vi minns dem, då kommer vi aldrig tappa greppet om verkligheten.

Jag hör något och tittar upp. En av vampyrerna ser ner på oss. Han är otålig. Vi måste åka. Men inte än. Jag vill inte åka än. Loke är i min famn. Ett litet knyte. Ett barn. Ett barn som behöver kärlek och bekräftelse. Jag lägger huvudet mot hans axel. "Snälla, lämna mig inte.", viskar Loke. Jag trycker honom närmare mig och blundar. "Aldrig. Jag lovar.", viskar jag tillbaka.

Vi sitter på bussen igen. Det är en behaglig tystnad. Jag känner mig mycket närmare Loke. Nu när jag vet hans innersta hemlighet. En hemlighet som han har burit på jag vet inte hur länge. Jag behöver inte veta mer saker om oss. Vår tid tillsammans. Vad som händer nu är viktigast.

"Vi är snart där.", säger Loke. Jag vaknar upp från mitt halvsovande tillstånd. Lokes arm ligger runt mig. "Vad är klockan?", frågar jag och sträcker på mig. "Fyra, kanske fem.", säger han. Jag ser ut. Vi är i en stad. Stora höghus och dussintals bilar är omkring oss. Jag rynkar på pannan. Är Nästet i en stad? Nära så många människor? "Jag trodde...?" Loke ler. "Att det skulle vara i ett berg någonstans?", säger han. Det är precis vad jag trodde...

Jag drar diskret i handtaget. Dörren är fortfarande låst. Han låste innan han gick. Vi kört i en evighet till en helt annan stad. Han har kidnappat mig. Hur snäll han än verkar vara så har han kidnappat mig. Han kommer ut från det stora höghuset. Jag rycker i handtaget. Vart för han mig? Han sa att vi skulle till andra som jag. Vampyrer. Dörren klickar till och öppnas. Jag kan inte springa, han är bara några meter bort. "Ingen fara. De vet att du kommer.", säger han. Jag går långsamt med honom. Han tittar på mig hela tiden. Som att jag skulle få för mig att springa iväg eller få ett nervsammanbrott.

Det står en man bakom disken. En människa. Jag håller mig nära Loke. Mannen tittar upp och ler. "Välkommen.", säger han. Loke ler. "Under natten springer han.", säger Loke. Mannen ser sig omkring. "Bland träd och buskar.", säger han. "Med svarta ögon.", säger Loke. Mannen ler. "Den här vägen, sir.", säger han. Det verkar ha varit en slags kod.

Jag öppnar ögonen och bussen stannar. Loke ser på mig med frågande blick. Jag blinkar några gånger. "Jag vet koden nu.", säger jag och ler fånigt. Han skrattar och reser sig upp. Som den gentleman han är räcker han fram handen för att hjälpa mig upp. Han har till och med vänsterhanden bakom ryggen.

Jag känner igen höghuset och entrén. Mannen bakom disken är dock inte densamme. Denna mannen är yngre och ser nyare ut. Han ler lite för stort när vi kommer fram till honom. "Välkommen.", säger han. Loke lutar sig mot disken. Det är tur att disken är hög. "Under natten springer han.", säger han. Mannen bakom disken ser exalterad ut. "Bland träd och buskar.", säger han glatt. "Med svarta ögon.", säger Loke. Mannen piper till. Han ser jätteglad ut. Jag kan inte låta bli att le. "Denna vägen, sir.", säger han.

Vi är i en personalhiss. Alla vampyrerna får tränga sig in. Det finns 40 upplysta knappar på väggen. Mannen trycker på några knappar och en liten lucka öppnas. Det är en annan knapp med bokstaven 'V', så lägligt... Han trycker på den och hissen åker ner. Det ökända Nästet ligger i en källare under en storstad. Så mysigt.

Dörrarna glider upp och vi går ut. Hissen stängs och mannen åker upp igen. Jag håller mig intill Loke. Det är faktiskt rätt mysigt. Vi är i en lång och bred korridor. Väggarna är grå och lite tråkiga men det är massor av tavlor upphängda. Vissa känns lite bekanta. "Tavlorna...", säger jag. Loke lägger armen om mig. "De är äkta. Här nere finns Claude Monet, Michelangelo, Rembrandt, Leonardo da Vinci... De flesta helt enkelt.", säger han. Jag ser storögd på tavlorna. De har praktfulla guldiga ramar. "Men hur...?" Det känns som ett konstgalleri fast utan larm. "Vi samlar på oss saker under årens lopp...", säger han. Årens lopp? Han låter som en gammal farfar. Jag kommer också bli så, antagligen. Det bara slår mig helt plötsligt. Jag kommer leva i flera hundra år. Se världen förändras, se historien upprepa sig och se hur människorna utvecklas. Overkligt. Det är helt overkligt.

"Jen?", säger Loke och viftar med handen. Jag blinkar några gånger och skakar av mig tankarna. "Ja, förlåt... Jag bara...", famlar jag fram. "Är du okej?", frågar han oroligt och ser på mig. Jag nickar. "Nu gör vi det vi kom för att göra.", säger jag och viftar avfärdande med handen. Loke nickar. "Jag tycker att du behöver vila. Allt detta måste vara mycket att ta in.", säger Loke och lägger armen om min midja. Han ser bakåt. "Okej, jag vill ha full vakt på Jennifers rum. Jag stannar med henne, ni får vakta dörren.", säger Loke befallande. Han låter som en riktig polis när han pratar sådär.

Jag och Loke går in i första rummet. Det finns mycket möbler i det lilla rummet. Tak, golv och väggar är alla en ljusblå nyans. En dubbelsäng till höger, en liten soffa i mitten av rummet, ett bord med två stolar till vänster och en bokhylla med olika böcker precis vid dörren. Det hänger en tavla med silvrig ram ovanför sängen. Den föreställer en mörk himmel. Sängen är bäddad och ser mjuk ut.

"Detta är mitt rum. Sheriffer har rum precis vid utgången om någon skulle attackera.", säger han och låser dörren. Jag sätter mig ner i sängen. Den är mjuk. Precis som jag trodde. Jag drar handen längs med det blåa överkastet. Loke sätter sig vid mig. Jag lutar mig mot honom. "Vad kommer hända sen?", frågar jag. Han lägger armen om mig. "Du får gå igenom prövningar. För att visa dig värdig. Men jag tror att du kommer bli vald, du är speciell.", säger han. "Nej, jag menar oss. Kommer jag sitta runt ett bord hela dagen och prata politik?" Loke skakar på huvudet. "Nej, det blir ett lugnt jobb. De har inte råd så ofta, bara sex gånger per år. Ibland kan de tillkalla ett möte om det är kris.", säger han. Jag nickar. Så skönt. Då kan jag vara med Loke hela dagarna.

"Ska vi lägga oss?", frågar Loke. Jag gäspar som svar. Han skrattar och ser på mina läppar. Han vill kyssa mig igen. Kyssen i bussen vill jag gärna uppleva igen. Kanske det går för snabbt? Jag känner egentligen inte honom. Men jag vill. Jag reser mig upp och tar långsamt av mig tröjan. Loke dyker upp bakom mig. "Vad gör du?", viskar han och rör mig lätt vid höfterna. Jag ser ner på hans händer och lägger mina över dem för att visa att han kan röra mig. Han låter händerna glida från mina höfter till min mage. Jag vrider på huvudet och hans läppar är precis där. Han kysser mig på halsen och jag böjer på huvudet. Jag känner hans varma andetag. "Vill du verkligen göra detta?", frågar han. "Har vi inte gjort det innan?", frågar jag lite förvånat och ser på honom. Han ler. "Vi levde inte i celibat. Jag kan inte hålla mig från att röra dig...", säger han och låter händerna glida upp. "Kyssa dig...", säger han och kysser mig på axeln.  Jag smälter i hans armar. Han slutar tvärt. "Men vill du?", frågar han igen. Jag vänder mig om, tar hans huvud i mina händer och kysser honom. Sedan ser jag på honom. Han tittar på mig som att en gudinna precis uppenbarat sig. Jag blir varm inombords. "Säg till om jag ska sluta.", säger han. Han är plötsligt ovanpå mig och kysser mig lätt. Jag drar av hans t-skirt och lägger händerna på hans varma rygg. Han kysser mig bakom örat och hela min kropp ryser av välbehag. Resten av våra kläder glider av, jag vet inte hur. Han lägger handen under min rygg och jag morrar till. Loke ler och ser kort på mig. Jag skakar på huvudet och kysser honom. "Du. Är. Så. Underbar.", viskar han mellan kyssarna. Jag ler.