Under nattens timmar #1

Vän eller fiende?

Med vampyren praktiskt taget serverad på ett silverfat framför oss kan Leyorbina göra sin formel. Hon tar fram en karta, lägger den på bordet och börjar mumla tyst. Jag tittar fascinerat på. Magi är helt otroligt. Efter någon minut blir hon tyst igen.

"Än så länge verkar de smittade bara vara i Stockholm.", säger hon och pekar på kartan. "Vad jag kunde se så finns det dessa platserna. Här, här, här, här och här.", säger hon och pekar på respektive plats. Leon pekar på en punkt som är någorlunda i mitten av resten av punkterna.

"Sjukhuset ligger här... Och vi är här.", säger han och pekar på en annan punkt. "Vänta, betyder det att det finns en till här?", frågar jag och pekar på golvet. Leyorbina sakar på huvudet. "Inte nödvändigtvis. Det kan vara den som ni redan dödat. Det kan även bara vara boldpåsar på någon av platserna. Alla dessa punkterna innehåller smittan i någon form.", säger hon och jag nickar. Bra, då var iallafall en plats avklarad.

Leon insisterar på att köra så Loke låter honom. Men Loke är inte lika glad åt att jag vill sitta fram med Leon. Han vill hellre att jag gosar med honom i baksätet. Men jag har den där känslan som att något är fel. Leon beter sig konstigt. Egentligen vill jag nog bara försäkra mig om att allt är okej med honom. Så med en bitter min sätter sig Loke i baksätet.

Jag dunsar ner bredvid Leon som flinar. "Jaså? Du vill ha en bit av lilla Leon.", säger han och Loke morrar till i baksätet. Leon vänder sig om. "Lugn, jag är en hederlig man... När du är i närheten.", säger Leon och jag slår till honom på armen. "Aj!", utbrister han. Loke stirrar på mig och mina kinder känns varma.

Vi börjar köra och det tar inte lång tid fören jag hör Lokes röst i mina tankar. 'Vad pratar han om?' Jag tittar ut genom fönstret. 'Inget viktigt. Han försöker bara få dig arg.' Jag är glad att Loke inte kan höra hur jag ljuger. Ibland är det bra att inte ha några hjärtslag.

'Du ljuger. Jag såg hur du reagerade. Vad har ni gjort?' Jag suckar tyst. Jag får jobba med att kunna ljuga med utsidan också. 'Leon gillar mig. Jag tror faktiskt att han älskar mig.' Det är en underlig tanke att tänka. De kan inte båda ha mig. Jag hör ihop med Loke. Inget kan ändra på det nu. Jag vrider på ringen och den glittrar.

Loke fnyser och Leon ser på honom genom spegeln. 'Leon älskar inte, inte längre. Han bara...' Loke blir tyst. Jag vänder mig ilsket om. "Vad? Vad gör han?", frågar jag surt. Loke möter min blick. Han öppnar munnen men blir avbruten av Leon.

"Hey, vad pratar ni om? Kan ni snälla prata högt. Det stör mig en aning.", säger Leon och ser allvarligt på oss genom backspegeln. Jag lutar mig tillbaka i sätet. Det stör mig en aning att Loke hatar Leon så mycket. Om han inte vill berätta specifikt vad Leon har gjort så tänker jag stå på Leons sida.

'Du svarade inte på min fråga. Vad har ni gjort?' Jag försöker se helt oberörd ut så att Leon inte märker något. 'Leon drack från mig.' Jag talar ju faktiskt sanning. Halva sanningen. Men Loke går inte att försöka lura. 'Och? Vad mer? Jen, snälla, gör inte såhär mot mig...' Han låter så sorgsen och jag kan inte motstå honom när han säger mitt smeknamn.

'Leon försökte kyssa mig i sjukhuset. Men jag kysste inte tillbaka, jag lovar. Jag sa åt honom att sluta och det gjorde han.' Jag hoppas att Loke inte kommer försöka döda Leon nu. Loke säger inget och det blir några jobbiga sekunder då jag funderar på om han ska göra något. Men sekunderna tickar förbi helt utan våldsamheter. Det hade ju dock varit alldeles för bra.

Jag hinner bara blinka och plötsligt har Loke lagt handen om Leons hals. Leon hojtar till och tappar kontrollen över bilen i en millisekund. Jag griper hastigt tag i dörren om vi skulle börjar slira av vägen eller något.