Under nattens timmar #1

Gamla minnen och nya vänner

"Jennifer, snälla. Låt mig hjälpa dig.", säger Loke för hundrade gången. Jag vet inte varför jag gör såhär mot honom. Det känns som att det är hans fel. Om han inte hade gett mig sitt blod hade jag inte legat här. Jag hade legat i en kista under marken. Maskar hade festat på mitt lik. Jag hade varit långt bort från vampyrer. Långt bort från sorg. Så vad vill jag hellre vara? Död eller vampyr? Är det inte samma sak? Mördare!

"Så, res dig upp nu.", säger Loke och han tar tag i min arm. Jag känner mig lealös. Kraftlös är nog det rätta ordet. Helt kraftlös... Svag. På något sätt får han upp mig på benen. Jag tar bort händerna från mitt ansikte och visar mina blodsprängda ögon.

"Han är död.", säger jag tonlöst. Loke verkar förstå direkt vad jag pratar om. "Snälla, vi gick igenom detta innan. Det var inte ditt fel. Ingen vampyr är helt fläckfri.", säger han och skakar på huvudet. "Två stycken. Två stycken!", säger jag förtvivlat. Loke ser oförstående på mig. "Vaddå två stycken? Det var bara jägaren i skogen.", säger han tröstande. "Det var en annan man. I samma skog som jag var i.", säger jag och kramar om mig själv. Loke skakar på huvudet. "Han dog inte. Jag hittade honom och hjälpte honom.", säger han. "Gjorde du?" Han nickar. Det gör mig lite lugnare, lite.

Innan han kan protestera kramar jag honom. Jag behöver tröst. Han håller om mig och smeker mig rygg. "Ingen är fläckfri, kom ihåg det...", viskar han. Jag är precis som mannen i skogen. Han som attackerade mig. Kommer jag kunna kontrollera mig i framtiden?

Loke hjälper mig tillbaka till bilen. Jag ser på honom. "Inte ens du?", frågar jag. Han ser sammanbitet på ratten. "Inte ens jag...", säger han. Någon mörkt faller över hans ansikte. Han blundar. "Inte ens jag.", viskar han. Mer till sig själv än till mig. Jag ser på honom och funderar på att säga något. Det är kanske bäst om jag håller tyst. Men min mun pladdrar på innan jag hinner stoppa den. "Vad har du gjort?", frågar jag.

Han svarar inte på några sekunder. Ratten ser ut att spricka under hans fingrar så hårt som han knyter handen. "Du vill inte veta. Det är ett mörker inom mig. En del av mig. Mina demoner.", säger han med blicken mot ratten. Han verkar inte kunna slita bort den. Demoner... "Jag vill veta. Min syn på dig kommer inte ändras.", säger jag tröstande. Om vi båda pratar kanske det blir bättre sen. Ibland är det bra att få ut det. Speciellt med någon som kan förstå. Han tar ett andetag och ser på mig.

Då ser jag något. Något som jag inte såg innan. Ett mörker. Ett mörker i hans isblå ögon. Hans mörker. Demonerna. Det är uppenbart. Hur kunde jag inte se det förut? Han tittar snabbt bort. "Vill du fortfarande veta? Du känner mig inte än, du kommer hata mig.", säger han och ser ner i ratten. Hur många har han dödat? Det är det första som dyker upp i mitt huvud. Tiotals? Hundratals? Tusentals?! Jag känner mig rädd. "Kan vi ta det någon annan gång? Jag måste ha något att dricka för att berätta...", säger han och suckar. Jag nickar. Det jag har gjort känns plötsligt inte lika allvarligt.

Loke är tyst i flera timmar. Hans ansikte är avdomnat och sammanbitet. Då skakar han plötsligt på huvudet. "Allt började med henne.", börjar han med avsmak. Jag kan inte låta bli att bli lite nyfiken. En tjej? Vem? Han väntar inte på att jag ska säga något. "Jag stängde av det. Tog bort allt. Känslorna. Skulden, samvetet, ilskan, lyckan, sorgen och kärleken...", säger han och rösten dör ut. "Alla människor. Allt blod. Flera år av massaker. Sedan kom det plötsligt tillbaka. Då kom skulden. Då träffade jag Leon och i samma veva kom allt tillbaka. Men jag kom ut på andra sidan. Jag överlevde.", säger han och knyter handen. "Vem är Leon?", frågar jag. "Min jävel till bror.", säger han och ler. Fast det blir mer som en grimas.

Tystnaden lägger sig över bilen igen. Jag borde säga något. Men det finns en gräns mellan när man kan säga något. Som när någon nyser. Man funderar på om man ska säga 'prosigt' men efter några sekunder är det redan försent. Eller det känns som att det är försent iallafall.