Under nattens timmar #1

Sanningen smyger fram

"Varför berättade du inget?", frågar jag förtvivlat och tårkar bort tårar från ögonen. Loke sätter sig bredvid mig på sängen. Han ser nästan lika ledsen ut som jag. "Jag fick inte berätta... Det kunde ha påverkat ditt beslut.", säger han och ser ner på sina händer. Jag blundar. Huntern var en dålig människa. Han hade mördat oskyldiga människor. Han förtjänade att dö. Jag intalar mig detta tills det är bränt sig fast på hjärnan. Sedan ser jag på Loke och lägger armarna om honom.

"Du är ingen dålig människa. Jag älskar dig vad som än händer.", säger Loke och kysser mig på huvudet. "Kommer jag att göra det fler gånger?", frågar jag. "Som Älder, kanske. Men det finns andra som kan göra det åt dig.", säger Loke.

Jaha, så det är så mitt liv kommer se ut. Döda massor av människor och vampyrer för att en regel säger så. Jenna verkar gilla det. Men jag är inte som Jenna. Plötsligt förstår jag varför de gör dessa övningarna. Det är inga tester.

Jag griper tag i Lokes tröja. Hårt. "Aj, vad är det?", säger han smått upprört. Mina tårar har förvandlats till ilska. "Det är inga tester.", säger jag. Han ser på mig. "Vad menar du?", frågar han. Jag verkar ha fångat hans uppmärksamhet. "Det är inga tester... De tar bort det sista av vår männklighet.", säger jag tyst. Loke ser bara mer förvirrad ut. Men sedan verkar det gå upp för honom. Det klickar till i hans ögon. Som att han känner igen sig.

"Vad? Vad är det?", frågar jag och nästan rycker i hans arm. Han blinkar några gånger som att han tänkte på något. "Efter att Pamela blev en Älder så blev hon fångad och antagligen dödad av Hunters, men jag berättade aldrig varför. Hon blev kall, här inne...", säger han och lägger handen på sitt bröst, precis där hjärtat sitter. "Jag har alltid trott att det var Leon som fick henne att ändras. Men nu när du säger det så antar jag att det hänger ihop.", säger han.

Jag hade hoppats att jag inte skulle ha rätt den här gången. Men när jag ser Lokes blick så ser att att han tror på mig. Det räcker inte. Jag kommer fortfarande behöva bli en Älder. Ingen annan kommer tro på mig. De kommer inte ens bry sig. Jag måste prata med någon som vet och som jag kan lita på. Utan Lokes tillåtelse.

När Lokes andetag är jämna och stilla reser jag mig upp. Jag ser på honom. Han har ena armen om sin kudde och andra armen liggandes på min tomma plats. Jag hoppas att han inte blir allt för arg på mig.

Jag är så tyst så att jag nästan skrämmer mig själv. Golvet är av sten och inte knirrande trä. Men min kropp känns också lätt och mjuk. Och utan hjärtslag eller andetag är jag onormalt tyst.

I samlingssalen är det fortfarande rörelse. Vampyrer som fortfarande inte har lagt sig för dagen. Jag glider obemärkt förbi de ovetande vampyrerna och in i en ny korridor. En tystnad lägger sig medans jag går genom korridoren. I någon av dessa dörrarna borde Finn vara. Av någon anledning stannar jag plötsligt. Det känns som att något har hänt här eller att något kommer hända. Jag vänder mig om, inget där. Det sticker i halsen och allt blir svart.

Jag slår upp ögonen och möts för en gångs skull av ett tänt rum. Jenna står några meter bort med händerna bakom ryggen. Hon har en blå tröja med hög krage och ett par ljusa jeans. Det svider i handlederna och jag tittar ner, fortfarande lite groggy. Glänsande silverkejdor är omsorgsfullt lindande kring mina handleder. Jag sitter fast i stolen. Är detta en till prövning?

Jenna kommer fram till mig och sätter sig på huk. Hon är nästan i min ögonhöjd. Hennes ansiktsuttryck är nästan besviket. "Är detta en prövning?", frågar jag osäkert. Jenna skrattar till och ser mig sedan djupt i ögonen. Jag kan inte titta bort.

"Jag önskar att det hade varit det.", säger Jenna besviket och lägger sina händer över mina. "Nej, detta är ett förhör.", säger hon och reser sig hastigt upp. "Off the records, om jag säger så.", säger hon och tittar bort från mig. Jag inser hur stel jag blev när hon såg på mig.

Ett förhör? Varför måste jag förhöras? Jag har inte gjort något. Eller? Jenna lägger händerna bakom ryggen igen. Hennes fingrar slingrar sig runt varandra likt ormar. "Vi kan börja med den enkla frågan. Varför? Varför måste du undersöka?", frågar hon stelt. Hon är irriterad. På mig.

"Vadå undersöka? Jag måste väl veta vad jag ger mig in på.", säger jag och försöker att låta neutral. Jag borde inte reta upp henne mer. "Nej, du behöver inte veta. Du behöver bara gör som du blir tillsagd.", säger hon. Hon börjar låta mer och mer som en mamma eller lärare. "Det har jag gjort.", säger jag. Hon ser mig i ögonen med brännande blick.

"Varför tar du deras parti?", säger hon med avsmak. Hon börjar gå framför mig och tittar bort. Jag vet att hon menar människorna. De måste ha skadat henne på något sätt. Hon hatar dem som myggor. "För att de är mer oskyldiga än vad ni... Vi är.", säger jag. Mitt ordval får mig nästan att gråta. Jag är lika mycket en mördare som alla andra vampyrer.

Jenna bryter ut i ett kallt skratt. "Oskyldiga?", säger hon och hamnar plötsligt framför mig. Jag rycker till. "Gör oskyldiga människor såhär?", säger hon och drar ner kragen. Jag anstränger mig för att verka obekymrad. Ett tjockt och ojämnt ärr löper längs med hennes hals. Det måste ha gjort obeskrivligt ont. "Precis, de är precis likadana som oss.", säger hon och drar upp kragen igen. Hon lägger handen på halsen och verkar försvinna bort.

Men bara för en millisekund. Hon backar igen och lutar sig mot den kala vita väggen. "Jag behöver krigare, allierade för att detta ska gå. Inte någon som du. Eller Northman för den delen.", säger hon. Hon fångar genast mitt intresse. Ska vi kriga? "Vad menar du? Varför behöver du krigare?", frågar jag, osäker på om jag vill veta svaret.

Hon bryter upp i ett ondskefullt flin. Jag ryser i hela kroppen. "Denna världen tillhör oss. Vi är den starkaste arten.", säger hon. Jag kommer och tänka på vad Leon sa. Att jag skulle rädda alla vampyrer. De behöver mitt blod. Då inser jag att Eric måste vara med på det. Det är han som ska skapa botemedlet mot solen. Detta är inte bra.

"Jaha, vad har det med mig att göra?", säger jag fastän jag redan vet svaret. Hon skrattar till. "Som att du inte vet. Northmans bror, Leon tror jag att han heter, har sagt varför. Jag trodde du visste att jag har många små fåglar. På ett eller annat sätt får jag reda på allt.", säger hon och kommer hotfullt mot mig. "Inget undgår mig. Och ingen kommer undan från mig.", säger hon och hennes ögon ändrar färg. Till den vackraste silvriga nyans jag har sett.

"Som du vet så behöver jag bara ditt blod... Din rebelliska hjärna behöver jag inte.", säger hon och öppnar munnen för att visa sina vassa tänder. Jag rycker förtvivlat i kedjorna. Hon kommer döda mig.