Under nattens timmar #1

Gräv din egen grav

Erics leende försvinner när han ser Jenna. Han sneglar på mig. Jag vet inte vems sina han står på. Men jag måste anta att han är mot mig. För min egna säkerhet.

Han är väldigt tyst när han tar fram en liten spruta. Jag känner mig inte rädd. Det finns ingen tid för sådant nu. Loke måste undra var jag är. Jag blundar och föreställer mig att jag släpper ner min mur. Så jag kan ta emot tankar. Nästan genast känner jag honom. Hans värme och kärlek.

'Loke. Loke, jag är okej.', tänker jag. 'Varför försvann du med Jenna? Ska jag komma?', hör jag honom. 'Nej, jag måste göra detta.', tänker jag och öppnar ögonen. Jag tror att min fokus ska försvinna men jag kan fortfarande känna honom. Han är osäker. Osäker på om han ska komma eller inte. Men han bestämmer sig för att avvakta. Långsamt bygger jag upp min mur igen.

Eric ser på mitt blod genom ett mikroskop. Vi är i hans labb. Det ser nästan ut som ett sådant labb man ser i filmer. Vita bord, vitt starkt ljus, glasflaskor överallt med konstiga innehåll, papper från undersökningar och massor av elektroniska maskiner. Eric sitter på en vit kontorsstol och rullar från mikroskopet till datorn, från datorn till en hög med papper. Allt ser rörigt ut men det verkar vara en organiserad röra.

Han tar fram en uv-lampa och lyser på mitt blod. Både med mikroskop och utan. Ansiktet är fokuserat så jag vet inte hur det går. Men kanske hans tankar kan ge mig svar. Jenna ser intresserat på någon flaska med lila innehåll och bryr sig inte om mig. Så jag låter ögonen ändras. Det är som en påknapp.

Jennas mur är påtaglig. Jag försöker att inte rubba den så att hon märker det. Mitt medvetande bara glider försiktigt förbi hennes. Jag hittar Erics medvetande och tankarna börjar flöda in. 'Jag vet inte ens om du kan höra mig. Men jag vet att du är en smart tjej. Jag kommer komma till ert rum vid soluppgången... Jag vet inte ens om du kan höra mig. Men du är en smart tjej...' Jag slutar lyssna. Han säger bara samma sak hela tiden.

Jenna stönar till. "Eric, när jag skapade dig hoppades jag att dina kunskaper skulle vara till nytta. Så varför tar det så lång tid?", säger hon och fram till honom. Är Jenna hans skapare? Han måste ha haft ett bra liv innan hon kom. "Jag är ledsen Jenna men jag kan inte veta säkert förrän om en dag.", säger han och låter sig inte kuvas av hennes blick. Han vet också vem hon egentligen är.

Jenna himlar med ögonen och kommer mot mig. "Kom.", säger hon och jag reser mig snabbt. Det är något med hennes röst som är så... så... jag vet inte vad. Det är svårt att säga emot. Så av den anledningen följer jag efter henne. Som en liten hund. Eric ser efter mig. Jag ser honom i ögonen för att visa att jag hörde honom. Han ler snett och rullar sedan tillbaka till mikroskåpet.

Vi sätter oss vid ett av de många borden som finns vid blodbanken. Det var iallafall så som Jenna kallade det. Blodbanken. Varför bank av alla saker? Det är inte som att vi lägger in blod i 'banken', vi bara tar.

Loke är försvunnen. Han är säkert bara utomhus. Men jag kan inte låta bli att känna lite oro. Jenna kanske har någon som hon kan skicka tankar till. Den personen kanske sedan tog Loke. Han kanske sitter i en cell någonstans. Nej, lugna dig Jennifer. Hade han varit i fara hade du känt det. Lugn.

Jenna skrattar. Hon beter sig som att vi är gamla vänner. Sättet som hon pratar på. Men vi kommer aldrig, aldrig bli vänner. Hennes humör skiftar lika snabbt som Lokes. Det verkar vara något som alla äldre vampyrer gör. Det är skumt. En annan sak som de också har gemensamt är att de envisas med att beställa blod till mig.

Jenna är observant. Hon ser ner på min kopp. "Varför dricker du inte?", säger hon vresigt. Jag slutar stirra på koppen och tittar upp på henne. "Jag vill inte.", säger jag och ser in i hennes ögon. Men jag vill nästan titta bort. Det är som att se ett lejon eller en gepard i ögonen. Som att jag utmanar hennes status. Hon ser nästan road ut. "Nej, det är något annat...", säger hon och knäpper händerna under hakan. "Du tycker inte om det... Eller hur?", säger hon. Jag låtsas vara oberörd och rycker på axlarna.

Hon tittar på mig länge. Alldeles för länge. Det börjar nästan krypa under huden på mig. Hennes mun formas som ett O när hon fattar. "Du vill ha det direkt från källan. Från en varm människokropp. Färskt blod direkt från halsådran...", säger hon och jag biter ihop. Bara tanken av det gör mig upphetsad. Min hand spänner sig runt min kopp. Jag visste inte att det gjorde så med mig. Det är skrämmande. Jenna ler när hon inser att hon har rätt.

"Jag vet precis hur det är. Ingen slår det. Detta.". Hon håller slarvigt upp sin kopp med lite blod i bottnen. "är bara trögt sirap. Hela kroppen säger åt dig att spotta ut det. Man får nästan kväljningar.", säger hon och låtsas spy. Det är precis så jag känner. Hon har så rätt. Jag hatar det.

"Men... det behöver inte vara såhär...", säger hon och ställer ner sig kopp för att böja sig fram över bordet. Hennes fläta lägger sig som en ljus slingrande orm på bordet. "Vi kan ha allt blod vi vill. Tänk dig, sju miljarder människor. Varje vuxen har nästan sex liter underbart blod. Det blir 42 miljarder liter blod. Vi är ungefär en halv miljon vampyrer i världen. Hur mycket blod blir det per vampyr? Det är 8400 liter per vampyr. 8400 liter!", säger hon exalterat.

För en millisekund dras jag nästan med. För en millisekund låter det lockande. Men jag vet bättre. Herregud. 8400 liter blod delat på sex är 1400. 1400 människor kommer mista livet per varje vampyr. Nej, aldrig. Vi ska inte behandla människor som boskap. Vi ska vara bättre än dem.

"Nej.", säger jag. "Vaddå nej? Vad pratar du om?", frågar hon oförståeligt. I hennes öron är det otänkbart att inte vilja göra som henne. "Nej, jag tänker inte hjälpa dig döda människor.", säger jag högre. Hennes ögon blir stora och sedan mörka. "Om du inte är med mig är du mot mig. Och jag gillar inte när folk står emot mig.", säger hon och reser sig långsamt. Jag följer snabbt med. Hon ska inte känna att hon har övertaget.

"Du kommer ångra det här. Jag ska se till att du ångrar det här...", säger hon mörkt, vänder sig om och går. Hennes klänning fladdrar bakom henne. Som en skugga. En svart skugga som kommer föra mörker över oss alla. Precis som Njall och Finn har förespått.