Under nattens timmar #1

Lokes mörka demoner

Det händer inget och det är nog inte vad hon förväntar sig. Det betyder också att min plan fungerade. Magi biter inte på mig. Precis som kulor. Okej, inga fler risker idag. Men hur skulle jag annars kunna testa min teori? Det är det jag kommer intala mig själv iallafall...

"Vad...?", säger hon och försöker igen. Jag ler. "Det verkar som att evolutionen har gjort sitt.", säger jag. Hon ser förskräckt på mig och skakar på huvudet. "Nej... Nej! Du måste dö!", skriker hon. Hennes ögon blir vita och marken skakar. Hon faller ner på knä. "Du ska dö... Du måste...", säger hon förtvivlat. Som en liten flicka. "Inte idag.", säger en röst bakom oss. Loke går fram till häxan. Bussen har kastat en skugga över oss som gör att han kan gå utan att brinna. Hon reser sig och backar. "Du!", väser hon anklagande och pekar. Jag ser förvirrat på Loke. Vad har han gjort mot henne? "Gå härifrån.", säger han mörkt. Häxan ser på mig och skrattar. "Du är med honom. Det verkar som att jag inte behöver döda dig trots allt. Det kommer lösa sig själv med honom i närheten...", säger hon lömskt men Loke stoppar henne. "Tyst häxa!", säger han mörkt och hon skrattar. Jag ser på Loke och backar några steg. Vad pratar hon om?

Häxan ser på Loke igen. Sedan vänder hon sig om och går. Helt normalt, som att inget har hänt.
Hennes närvaro lämnar ett stort moln med frågor. Loke ser ner i marken och vänder sig sedan till mig. Jag vet att jag inte borde lyssna på något häxan sa. Hon verkade helt galen. Jag vet att jag borde tacka Loke och sedan krama honom. Men en liten del av mig känner sig förrådd på något sätt. Loke lyfter upp händerna.

"Låt mig bara förklara.", säger han. Jag säger inget utan bara ser på honom. Förklara på. "Det hon säger är sant... Jag drar död med mig vart jag än går.", säger han och blundar hårt. Han ser så sårad och ensam ut. Jag gör inget utan väntar på en fortsättning. "Vad menar du?", säger jag. Jag kan inte se honom såhär. Det gör nästan fysiskt ont i mig. Jag vet inte ens varför. Han är fortfarande en främling. En främling jag tror att jag älskar...

"Ingen vet det mörkret jag bär på mig. Ingen förstår.", säger han och kommer mot mig. Jag står still men mina armar vill krama om honom. Mina läppar vill berätta att det är okej. Ändå står jag still. "Få mig att förstå.", viskar jag och känner en tår rinna ner för kinden. Han blundar och nickar. "Är du beredd på det?", säger han och sträcker sig mot mig. "Ja. Jag vill veta.", viskar jag och tar hans händer.

Vi hamnar på en solig äng. Mitt ute i ingenstans. Ängen är omgiven av vackra träd som är i full blom. Sommaren är i luften och alla dofterna kittlar mig i näsan. Det konstiga är att mina armar bränns inte och Loke börjar inte brinna. "Detta är en av mina förmågor.", säger han och ser sig omkring. "Teleportering?", frågar jag. Han skakar på huvudet. "Vi är i mitt huvud. Mina minnen.", säger han. Hans minnen?

"Vi är i år 1678. Två år innan jag blev vampyr.", säger han. Oj, han är gammal. Mer än 300 år. Det är fascinerande. Så mycket minnen och erfarenheter det finns i hans hjärna. Han är som en tjock roman medans jag bara är en halvskriven novell. Men det betyder också att jag har så mycket kvar att skriva. Tanken känns underlig, omöjlig.

"Mitt namn var då Joseph.", säger Loke. Jag ser på Loke. Joseph? Nej, han ser inte ut som en Joseph. Han är gjord för Loke. Vem var det som bytte hans namn?

Jag hör ett lyckligt barnskratt och tittar bak. Loke släpper mina händer för att själv titta. En liten pojke, två år kanske, springer ut på ängen med ett stort leende. Han är lite knubbig och har för stora kläder. Hans hår är guldigt och ögonen är blåa. Han ser nästan ut som... herregud... Loke.

Jag tappar nästan hakan när en man kommer ut från skogen. En ung man med mörkt hår och isblå ögon. Ansiktet ser så ungt ut även fast det bara är två år yngre än nu. Det är Loke och det måste vara hans barn. Han har ett barn! Och han har Lokes isblå ögon. "Min fru dog när Napoleon föddes.", säger Loke. Napoleon. Så sött.

Loke tar mina händer igen. Detta var inte hemskt. Varför visade han mig detta? Han blundar, nästan smärtsamt. Mitt leende på läpparna försvinner. Det finns mer. Varför måste det finnas mer? Kan det inte bara sluta såhär? Det blir vitt omkring oss och sedan hamnar vi i en skog.

Det är mörkt och snön ligger djupt omkring oss. Fullmånen ger alla mörka träd konstiga siluetter. Man kan knappt se om något skulle gömma sig bakom ett av dem. Grenarna ser ut som fingrar som sträcker sig efter mig. Långa krokiga fingrar.

Loke ser på något och jag ser var han tittar. En man andas häftigt och lutar sig mot ett träd. Ansiktet är pressat mot barken. Jag ser inte vem eller vad det är. Hans kläder är sönder och gamla. Han verkar vara i smärta. "Detta är två år senare. Samma natt som jag förvandlades...", viskar Loke.

Mannen tittar upp och jag ser hans isblå ögon. Jag rycker till. Hans mun är blodig och tröjan är blodig. Nästan hela han är blodig med rött färskt blod. Detta är inte Loke. Det är Joseph. Vad han än gör så är detta Joseph och ingen annan. "Jag kan fortfarande minnas doften.", säger Loke och tar ett smärtsamt andetag. Gråten verkar vara fast i hans hals. Joseph morrar och vädrar i luften. Sedan springer han. Jag följer efter.

Han stannar utanför en liten upplyst stuga. Stugan har halmtak och liten dörr. Jag hör en röst och ser mot ljudet. En liten pojkes röst. Joseph stannar också upp. Jag ser på hans bekanta ansikte. Hans ögon blir svarta och han går mot dörren. "Napoleon...", viskar jag och följer efter.

Jag skulle inte gjort det. Jag borde ha stannat ute. Det hade kunnat sluta här. Jag och Loke hade kunnat gå tillbaka utan att ha behövt genomlida detta. Men nu kan jag inte vända mig bort. Det är som att jag måste se det här. Jag kanske letar efter anledningar till att hata Loke.

Loke dyker upp bakom mig. Min blick är fast på Joseph. Han jagar lilla Napoleon. En liten fyraårig pojke. Bakom mig börjar Loke gråta. Min kropp börjar skaka. Jag vänder mig om till Loke när Joseph fångar Napoleon. Napoleon skriker högt av rädsla. Se på Loke, vänd dig inte om. Loke lägger händerna över ansiktet och skriker förtvivlat.

Jag tar tag i hans händer och tvingar honom att se på mig. Se på mig Loke. Inte på det hemska bakom oss. Det är Joseph, inte Loke som gör det. Aldrig Loke. Inte Loke. Loke och hans mörka demoner.