Utan Dina Andetag - The Fooo Novell

Kapitel 46 - my heart says yes but my mind says no

Jag låg i hängmattan med Omar's armar runt min midja. Här kan jag ligga i flera timmar i sträck, han är för mysig han.

Imorgon är denna resa över och vi ska tillbaka till Göteborg, tillbaka till verkligheten..Jag har inte tänkt på det förens nu. Vad kommer hända mellan mig och Omar när bandets arbete går igång? Vad händer med vårt förhållande?

Jag ligger och tänker och tänker i Omar's famn. Jag blir så fast i mitt tänkande att jag inte ens märker att det börjar regna, innan Omar lite besvärat försöker få mig tillbaka till verkligheten så vi kan gå in.

Vi sitter uppe på vårt rum och tittar ut genom fönstret där hela vädret har vänt till det värsta, eftersom rummet inte var helt isolerat så blev det snabbt kallt och vi bäddade ner oss i den lilla sängen som vi låg och trängdes i om nätterna. Tysta låg vi där och lyssnade på regnet vad skulle denna sista dag leda upp till?

Ja, det skulle vi snart få veta tänkte jag för mig själv och suckade. Jag läste vidare och kämpade för att hålla inne tårarna.

När vi varit där i varandras sällskap en stund så ringer Omar's telefon, på skärmen står det "Surgubben" jag rynkar på pannan men inser snabbt att det är Daff. Omar går ut från rummet och jag lägger mig raklång i sängen och tittar upp mot taket.

Efter ett tag upphör Omar's prat och jag hör att han tar långsamma steg på vägen hit. När han dyker upp i dörröppningen ser det ut som han sett ett spöke. Han knyter händerna, jag sätter mig upp i sängen och tittar fundersamt på honom.
"Vi ska till USA ett helt år, vi åker om två dagar" säger han.
Världen stannar. Kaos.
~
Springer. Regn. Jagad. Rop. Ett förkrossat hjärta.
"Engla, allt kommer ordna sig" säger Omar och drar handen över min rygg. I det lilla umgängesutrymmet som de byggt ut på en åker befinner vi oss just nu. Jag ser i ögonvrån hur Omar tar upp någonting och jag tittar nyfiket uppåt. Med sig har han sin gitarr, han börjar spela en fin melodi som jag genast känner igen och sjunger med i.
"And all of our tears. Will be lost in the rain. When I've found my way. Back to your arms again. But until that day.
You know you are. The queen of my heart"
Men jag kan inte göra detta, jag sätter handen på strängarna och stoppar Omar som spelar på gitarren.
"Jag kan inte göra detta"
"Hitta någon bättre tjej som kan följa med på dina resor, en tjej med tusentals följare på instagram, med världens största walk in closet, någon som du kan spendera timmar med i Los Angeles på starbucks varje dag"
"Men du är den jag vill vara med och igen annan" viskar Omar med gråten i halsen.
"Förlåt Omar, men våra världar går åt olika håll, jag vill inte bli lämnad så det är bättre att jag lämnar dig"
"Så d-d-d-u gör sl-u-u-t med m-i-i-g?"
"Jag älskar dig" är det sista jag säger innan jag vänder mig om och går bort från honom.

"Engla!" Hans röst bar knappt. Det gör ont i mig att höra det. Snabba steg och en hög snyftning hörs bakom mig.
"Engla" Han får tag i min arm och vänder mig mot honom.
"V...va..d?" Jag försöker hålla rösten stabil men det är omöjligt.
"Jag älskar dig, Engla." Hans läppar rör vid mina. En liten beröring. Men även den minsta beröring från denna killen fick mig att rysa.
"Omar, du förstår inte. Jag kan inte. Det funkar inte. Det kommer aldrig..." Jag ville inte uttala ordet "fungera". För även om jag visste att det var sant - det skulle inte fungera mellan oss - gjorde det så ont. Ingen hade någonsin berättat för mig hur ont det gör att älska någon så mycket som jag älskar Omar. För det gör jag. Jag älskar Omar. Tårar har börjat rinna ner för mina kinder, fler och fler. De rinner oavbrutet i floder. Mina ben skakar så jag knappt kan stå. Omar gråter också. Vi bara står framför varandra och gråter.
Trots att det nästan var sommar hindrar inte det kylan från att komma. Tårarna stelnar på kinderna och för första gången på länge ser jag upp mot Omar. Han har också slutat gråta.
"Jag måste nog åka hem snart." Säger jag. Ledsamt tittar han på mig.
"Jag älskar dig" Långsamt rör sig hans läppar. Jag bitter ihop för att inte bryta ihop.
"Hejdå Omar."
"Hejdå Engla."
Jag slänger en sista blick på honom innan jag vänder mig om och går. Det sista jag ser är att han har tårar i ögonen. Det är det absolut sista jag ser av honom. Han och hans band innan de åker till USA. Det lyckades, blev stora och var med i tidningar, på nyheterna, i intervjuer. Jag skulle aldrig glömma honom. För jag älskar Omar.
***************
Om någon vet vad låten heter som dom sjunger UTAN att googla, då är du min soulmate <433323

Okej, vad tyckte ni om detta? Vet själv inte riktigt vad jag tycker om detta.
Btw, det är två kapitel kvar nu+epilog. Så jag har skrivit klart den nu, känner mest va?!?!? Atgcjgsrygdzx