Utan Dina Andetag - The Fooo Novell

Kapitel 36 - tears

Detta har hänt:
Deras munar formas snabbt till ett o, tårarna börjar forsa snabbare nedför deras kinder och deras hjärtan börjar slår snabbare.
**************

Dom alla tre står och stirrar på mig. Ingen har sagt något på flera minut, allt är helt tyst, allt vär helg stil. Igen rör en muskel.
"Är det verkligen du?" Säger Omar.
Helt plötsligt tog Omar ett kliv fram mot mig och jag rör lätt på mig där jag sitter på den hårda rullstolsdynan. Han ryggar tillbaka men kliver snabbt fram igen. Jag tittar på honom och ser hur hans underläpp långsamt börjar darra. Jag slänger ner blicken i mitt knä för att försöka hålla tårarna inne men det går inte. En efter en vandrar dom ner för mina kinder, jag slickar mig om munnen och känner en salt smak. Jag tittar upp och alla tre har ett kortare avstånd till mig. Långsamt sätter jag händerna på handtagen och ställer mig sakta upp på fötter med min darrande kropp.
Det tar inte många sekunder alla tre kastat sig över mig och slagit armarna runt min svajande kropp. Det var lite svårt att stå på benen och behålla styrkan i kroppen efter att ha ligger koma flera dagar i sträck utan att ha rört en muskel.
"O-s-s-c-a-a-r" stammar Oscar fram samtidigt som han gråter och tårarna flödar medför hans kinder.
"Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig, du har gjort så mycket för mig.." Mer hinner han inte säga innan gråten tar över och han lägger sin kraftiga armar runt min hals.
Vi kramas länge, alla fyra i ljudet av snyftningar och små ord lite då och då.
Efter en lång stund kan jag äntligen sätta mig ner och vila.
"Grabbar, jag älskar er. Men ni måste lova mig att vad som än händer alltid köra på." Säger jag och dom tittar på brustna blickar.
"Även om det går pipsvängen för mig, måste ni köra på. För min skull"
Alla tre torkar deras kinder som är fulla av tårar och nickar lite svagt. Jag ler tillbaka.