Tur i oturen

7

Dag två av helvetet. Jag går fortfarande med trötta steg mot idrottshallen och självklart sitter han där på bänken. Jag går bara förbi honom och öppnar städskrubben, ovanligt nog är den ganska stor, vi båda är tysta och tar ut våra grejer och börjar städa.
"Varför pluggar du hela tiden? Har du nån fritid ens?" Jag kollar upp mot honom när han står längre bort.
"Jag vill ha ett jobb, du kanske också vill ha ett då har jag ett tips för dig; börja plugga." Jag skakar lite på huvudet och tvättar golvet.
"Varför så arg?" Jag svarar inte. Han kan ju undra.

***
Efter någon timme är vi båda klara och lägger in våra grejer i städskrubben men när jag ska ut och Ethan efter mig så stängs dörren framför ögonen på mig. Jag bultar snabbt och jag drar ned handtaget men det går inte.
"Låt mig." Mumlar Ethan medan jag backar från dörren och försöker få ordningen på andningen. Allt blev helt plötsligt väldigt trångt eller det kanske har alltid varit trångt.
"Helvete! Öppna den jävla dörren snorunge!" Skriker Ethan mot dörren men inget svar.
"Åh herregud... vi.. vi är.." jag går runt i det lilla rummet medan hjärtat slår snabbt och jag kan inte andas.
"Får du panik när dörrar är låsta eller?" Frågar han nonchalant. Jag sväljer hårt och känner tårarna bränner i ögonen. Fan inte nu. Min händer börjar skaka, väggarna tryck närmre eller inbillar jag mig? Jag sätter mig ned och ser upp knäna och låter tårarna rinna ned för kinderna. Han sätter sig intill mig.
"Vad är det?" Frågar han lugnt denna gång. Jag skakar på huvudet och hela jag skakar, jag har panik. Jag känner hans värme på min rygg av hans hand.
"Jag har klaustrofobi." Mumlar jag vågar inte möta hans blick. Ingen någonsin har sett mig såhär, jag tror inte ens Olivia sett.
"Titta på mig." Beordrar han med en mjuk ton som jag aldrig hört. Är det såhär härligt Olivia har med honom?
Jag tar ett djupt andetag innan jag vänder upp blicken och möter hans gröna ögon fast dom är mycket mer snällare.
"Det är lugnt, du kan va lugn. Jag lovar dig att inte väggarna kommer närmre." Han stryker bort en tår med sin tumme. I detta fall skulle jag makat på mig men jag har alldeles för mycket känslor så jag lutar mitt huvud mot hans bröstkorg och snyftar medan han håller om mig. Varför så snäll nu? Varför?

***
Vi båda lyfter blicken när dörren öppnas, det är ett skarpt ljus och vi har hört våra mobiler ringa utanför dörren flertal gånger.
"Men herregud!" Jag kollar mot idrottsläraren och sedan möter jag Olivias blick. Juste vi har idrott nu på morgonen.
"Vad i helvete?" Säger hon och kommer fram till dörren. Ethan håller fortfarande om mig.
"Har ni varit här hela natten?" Frågar idrottsläraren och vi båda nickar.
"Någon låste in oss och våra mobile är utanför." Svarar Ethan. Vi båda är nog vrålhungriga. Olivia vänder sig om och går iväg och jag suckar. Jag undrar varför inte Ethan gör något men vi ställer oss upp och går ut.
"Vad har ni gjort hela natten då?" Frågar en kille och Ethan slår till han på armen. Tänk så berättar han om att jag grät?
"Ethan och Emily? Ni får ledigt resten utav dagen och förlåt att det blev såhär. Vi ska se vem som kan ha gjort det." Jag nickar mot idrottslärare och går ut från idrottshallen.
"Ska vi äta någonstans? Antar du är rätt hungrig också?" Jag kollar inte upp mot Ethan och tvekar lite men säger ja sedan. Vi båda är ju hungriga så då kan man väll äta tillsammans? Jag får prata med Olivia senare.