Tur i oturen

8

"Va! Så du åker en jävla motorcykel?" Han nickar med ett flin.
"En dag Ethan Collins kommer allt brista för dig." Jag ler lite och dricker upp colan.
"Uh-oh." Jag följer Ethans blick och möter Lucas ögon. Fan.
Han går irriterat fram.
"Jaha? Här sitter ni å äter?" Ethan och jag kollar mot varann, båda är nog lika spända.
"Du sitter här och äter med den här jävla idioten medan jag, mamma och pappa har försökt ringt dig tusen gånger! Är du helt jävla pantad eller ?" Jag har nog aldrig sett Lucas såhär arg. Han brukar aldrig kalla mig ord.
"Hörru, du behöver inte lägga all skull på henne plus kalla inte din jävla syrra sådär. Vi blev inlåsta i något förråd och ingen släppte ut oss på hela natten förrän på morgonen när vår klass skulle ha idrott." Jag kollar mot Ethan och känner mig glad av ty han står upp för mig. För en gångsskull.
"Först är främst har du ingen jävla rätt och tala till mig och Emily? Du kunde väll för in i helvete ringt!" Jag suckar lite.
"Jamen... Vi var hungriga." Mumlar jag.
"Ni var hungriga? Vilken jävla bullshit. Fan, jag vill inte se dig umgås mer med min syrra! Förstått?" Lucas kollar mot Ethan och Ethans blick flackar mellan mig och Lucas.
"Tror inte det." Ethan får ett flin på läpparna. Åh, herregud. Jag sväljer inför det som skal komma, jag ser Lucas tar Ethan i kragen och drar ut honom från restaurangen. Jag följer snabbt efter orolig ifall min bror kommer slå honom.
"Jag sa att du inte skulle umgås med min syrra ditt jävla missfall." Jag stannar upp.
"Men Lucas! Vad i helvete är det med dig? Du kan inte kalla honom för missfall för det är han inte." Han knuffar bort mig så jag snubblar och ramlar i marken. Det här kommer inte sluta bra.
"Du kan inte putta din syster fattar du väl!" Jag ser hur Lucas och Ethan börjar slåss. Fan.
Lucas har övertaget och slår och slår mot Ethan. Lucas är äldre och större så inte konstigt. Jag får panik och knuffar bort honom, jag ser på Ethans blodiga ansikte.
"Herregud." Mumlar jag och kollar mot Lucas som ställt sig upp.
"Snälla gå." Mumlar jag och kollar mot Lucas.
"ska... ska jag gå?" Han skrattar lite.
"Vad fan är det med dig? Det här är inte min bror! Dra här ifrån!" Skriker jag. Han stannar lite och nickar, vänder sig om och går. Jag andas ut och kollar ned mot Ethan.
"Förlåt, är du okej?" Han nickar.
"Alltid om du är här." Jag ler lite svagt och hjälper honom upp.
"Jag måste tvätta dina sår." Han nickar och börjar gå och följer efter honom till hans bil. Hur kunde Lucas kalla mig sådär och Ethan? Och börja slå honom? Vad fan flög i honom?
Jag sätter mig i bilen och Ethan börjar köra när han satt sig.
"Förlåt." Säger jag igen.
"Det är lugnt. Inte första slagsmålet jag varit med om." Jag nickar lite. Jävla skit.

***
Jag börjar tvätta hans sår medan han sitter på en stol i hans kök. Ingen är hemma så det är bara vi. Förvånansvärt så är allt väldigt fint här inne men jag har inte sett hans rum än.
"Jag vet inte vad som flög i Lucas. Han brukar aldrig va sån." Jag möter Ethans blick och han flinar lite.
"Du kommer aldrig glömma det där eller hur?" Jag ler lite.
"Troligen inte." Jag lägger ifrån mig pappret och kollar mot honom.
"Din bror vill bara beskydda dig. Du vet ju hur jag är." Jag suckar lite.
"Men du är inte en sån egentligen. Tror jag." Han flinar igen, vi kollar varann i ögonen.
Hans händer hamnar på mina höfter och våra ansikten nära.
"Vi kan inte." Mumlar jag medan min blick flackar mellan hans ögon och läppar.
"Åh säg inte sådär hjärtat. Du vill." Viskar han. Hjärtat dunkar snabbt. Mina händer vandrar upp i hans nackhår och jag trycker mina läppar mot hans. Kyssen är öm och försiktig. Han trycker mig närmre så jag hamnar i hans knä, kyssen blir djupare och intensivare. Vi båda vet mycket väl hur detta kommer sluta om ingen avbryter.
"Ethan..." mumlar jag mellan hans kyssar men jag vill inte sluta. Fan, varför ska det kännas så bra men vara så fel?