Tur i oturen

34

Mesta dels av tiden har jag suttit i en stol, hållit hans hand. Väntat, han hade fått sin arm bruten och magsår. Dom vet fortfarande inte än varför han inte vaknat men dom antar han komet snart då alla värdena ser bra ut. Rafael kommer hit ibland men han vet ju att jag är här så. Jag tar upp min mobil och väljer att ringa Olivia.
"Men herregud, är det inte Emily Ferras som ringer?" Jag ler lite.
"Det var ett tag sen." Hon skrattar lite.
"Verkligen, hur har du det?" Jag väljer att berätta allt som hänt. Ändå från festen med Simon och allt om Simon, hur jag träffa Chris, skottlossningen på restaurangen, berättar lite om Nova, hur jag blev kidnappad och knivhuggen, hur jag och Chris är nu tillsammans och varit ett tag nu igen till allt som hänt just nu.
"Herregud, då har du fullt upp men vilken jävel som våldtog dig. Så jävla äcklig men vilken tur att Chris rädda dig." Jag ser på honom, jag skrattar lite.
"Verkligen."
"han kommer vakna. Han lämnar dig inte." Jag mumlar till svars sen pratar vi om något för att tagga upp stämningen.

***
Jag vaknar av en hand som läggs på mitt huvud.
"Älskling?" Jag sätter mig spikrakt upp och inser jag råkat somna på kanten av sängen, jag möter Chris blick.
"Chris?" Han nickar och jag kastar mig fram och kramar om honom.
"Jag trodde jag skulle förlora dig." Mumlar jag mot hans halsgrop.
"Mig förlorar du inte så lätt." Jag bara låter kramen vara.
"Jag vet inte vad jag hade gjort om jag förlora dig, jag älskar dig." Han puttar mig lite så jag ska se honom i ögonen.
"Jag älskar dig jävligt mycket mer." Jag trycker mina läppar mot hans, kyssen blir snabbt djup. Våra ringar brottas med varann som att det vara finns vi två i världen.
"Jaha." Vi båda dras ifrån varann av Rafaels röst.
"Du är vaken ser jag." Jag sätter mig på stolen bredvid.
"Antar det." Säger Chris.
"Så du har tänkt att lämna oss för någon tjej du blivit döds kär i? Var inte förra kapet något eller?" Jag stelnar till.
"Håll käften, Rafael." Fräser Chris.
"Men par har väll inte hemligheter? Rachel skulle gillat att du fortfarande var kvar med oss." Jag sväljer hårt. Vill inte möta hans blick. Vill inte tro det är sant.
"Emily... det var några månader sedan bara. Innan vi blev officiellt." Jag ställer mig upp på skakiga ben, allt är som en tjock dimma. Jag knyter morgonrocken hårdare om mig.
"Några månader sen?" Mumlar jag, min blick rör sig till hans mobil som surrar till och på skärmen står det Rachel.
"Fy fan. Du kan fan dra åt helvete, slår vad om att under dina "ärende" träffade du henne." Jag går ut från rummet och stänger dörren med en en smäll, flera kollar på mig men jag undviker blickarna och lämnar sjukhuset irriterad samt sårad. Några månader sedan innan vi blev officiellt? var inte då redan på väg att bli officiellt? Han har ju varit hos mig dom senaste månaderna.
Jag sätter mig bakom ratten när jag kommit fram till bilen och kör raka vägen hem. Aldrig att jag kommer stanna kvar hos honom, jag stannade i en hal natt plus natten han ringde. Jag var oroad så jag trodde min puls skulle sprängas men sen får man reda på detta?
Visst att han kanske hade något förhållande när vi inte var tillsammans, jag hade ju ett kap jag med men nu var vi ju på väg att bli officiellt.

Jag suckar och fokuserar på vägen innan det kommer sluta som Chris.