Tur i oturen

24

Emily

Hela kvällen igår låg jag i sängen, hela familjen frågade vad som var fel men tror dom listar ut det då dom vet jag skulle till Chris igår. Klockan är runt tre och jag sjukanmälde mig då jag verkligen inte skulle vilja gå till skolan i detta mående. Jag sov inget under natten då jag bara fick mardrömmar.
"Men gud, du ser värre ut än jag när jag gjort slut med någon." Jag kollar mot Olivia, hon sätter sig på sängkanten med en suck.
"Killar är idioter." Hon drar bak en hårslinga bakom örat, jag nickar lite.
Det knackar på dörren på nedervåning. Jag suckar och reser mig ur min varma säng för att gå ned. Jag öppnar dörren och stelnar till när jag möter Chris ögon. Nu kanske jag skulle fixat till mig.
"Vad vill du?" Får jag fram, min blick flackar mellan hans ögon och ros buketten.
"Jag ville ge dig dom här. Jag kommer resa iväg som är 6 timmar härifrån. Min mamma bor kvar så du vet, bara jag som reser." Jag nickar lite.
"Blir... blir du bara borta eller kommer du bo kvar där?" Han suckar och ger mig buketten, jag tar emot dem och kollar på rosorna. Jag älskar rosor.
"Jag kommer bo där."
"Va? 6 timmar..." Jag sväljer hårt. Gråt inte, gråt inte, gråt inte.
"Okej. Tack för buketten och du får ha en trevlig resa." Jag stänger dörren med en suck. Jag kollar på buketten och ett litet kort finns, jag tar upp det och läser. 'När alla blad vissnar är den dagen jag kommer sluta älska dig.' Om jag inte gråter nu så gör jag det nu. Jag går upp till mitt rum och sätter den i en vas och lägger mig ned i sängen igen, snyftar, hulkar.
"Vem var det?" Frågar Olivia oroligt.
"Chris, det var Chris. Han kommer resa bort eller bo 6 timmar här ifrån! Han lämnar mig igen!" Skriker jag.
"Lugn. Det kommer bli okej." Jag snyftar bara och blundar. Vill bort från allt och alla.

Chris

Jag blickar ut genom fönstret, sammanbiten blick.
"Chris, nu får du fan rycka upp dig. Vi har fyra timmar kvar av denna resan och du är väldigt viktig när vi kommer ha uppdragen." Jag suckar.
"Jaja." Mumlar jag. Jag tar ett djupt andetag. Jag lämnar henne för andra gången, första gången hade jag ju inget val. Jag var bara 13 år och det var lite svårt att övertyga mamma och pappa i den åldern. Men nu, nu har jag ett val och jag väljer det här? Men jag kan inte riskera att hon hamnar i fara. Jag älskar henne så mycket och jag kan inte dra mig ur. Men jag måste hitta ett sätt och om det är meningen att hon och jag kommer träffas igen så kommer detta hända på ett eller annat sätt. Jag kommer aldrig glömma Emily, alla minnen vi haft ihop och när alla blad vissnar på rosorna, då kommer hon inse att hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.