Tur i oturen

12

Ny dag, kvällen igår var underbar men den tog slut för snabbt.
Jag lägger in mina grejer i skåpet och går med Olivia till klassrummet.
"Åh vad jag hoppas att han är snygg." Jag himlar med ögonen och vi sätter oss andra raden. Folk börjar strömma in, och läraren börjar prata innan dörren slås upp. Allas blickar riktas bakåt och jag stelnar till. Hans blick rör sig över över klassrummet med ett litet leende och möter mina ögon. Jag stelnar snabbt till. Det kan inte vara möjligt. Hans bruna rufsiga hår som ser väldigt stylad ut, käklinje, ljusblå ögon, perfekt ansiktsform. Om det är han så borde han ha ett ärr vid hakan. Jag vänder fram huvudet.
"Är inte det han? Din barndoms vän?" Viskar Olivia, jag nickar medan jag har blicken fäst i bänk skivan.
"Välkommen Chris! Du kan sätta dig vart du vill." Hjärtat slår snabbare när jag hör hans namn. Många heter Chris, det behöver inte betyda att det är just han.

***
Lektionen gick extremt segt men när den väl var slut skyndade jag mig till mitt skåp.
"Ååh herregud! Vem väljer du? Din barndoms vän eller den olydige Ethan." Jag suckar och lägger in mina grejer.
"Det behöver inte betyda det är han." Mumlar jag men blir tyst när han går mot mig, jag möter hans blick men han öppnar skåpet bara bredvid mig. Bredvid mig?! Jag granskar hans ansikte och jag ser det lilla ärret på hans haka. Det ärret fick han när han var 10 år och fiskade med sin pappa. Jag var bara med som ett stöd.
"Emily Ferras, tjejen som har alltid haft näsan i boken. Länge sen?" Jag möter hans blick igen, jag avbryter den och ser på hans hand som har lite tatueringar.
"Chris Baker. Killen som lämnade mig." Mumlar jag.
"Lämnade var väll lite att ta i." Han kollar lite på mig, granskar mig från gå till topp.
"Jag ska lämna er ifred." Jag kollar efter Olivia och kollar sedan mot Chris.
"Vad gör du här?"
"Ska börja skolan, du kanske inte hörde?" Han flinar lite. Alltid lika lekfull.
"Jo jag hörde. Och jo du lämnade mig." Mumlar jag lite.
"Jag var 13 år och mina föräldrar valde att flytta iväg. Jag ville inte flytta ifrån dig Emily. Jag ville aldrig det men jag kunde inte säga emot då du vet hur stränga mina föräldrar är." Jag nickar för att han har rätt.
"Jag saknade dig verkligen. Du var mina första riktiga bästa vän. Du vet allt om mig." Han stänger skåpet och vänder sig mot mig.
"Jag vet, jag har också saknat dig Emily."
"Du är nya killen, Christer?" Jag möter Ethans blick.
"Ny kille men faktiskt så är det Chris. Du är?" Min blick flackar mellan killarna.
"Ethan." De skakar hand och har som en strid med ögonkontakten. De är väldigt lika i längden. Ethan vänder sig till mig.
"Vill du hänga med på fest ikväll?" Jag ler lite.
"Jag vet inte... det slutade verkligen inte bra förra gången. Och jag vet inte om jag får för...." Jag avbryts av honom.
"Kom igen, det blir kul. Jag hämtar upp dig." Han ger mig en snabb puss på kinden och går. Jag möter Chris blick.
"Fest? Kille? Nu blir jag nyfiken." Jag skrattar lite.
"Ethan och jag är väldigt nytt. Och förra festen jag var på så var typ droger och sånt inblandad och jag blev själv väldigt rädd när jag vaknade upp på morgonen för du vet ju att det inte är jag." Han nickar förstående och vi börjar gå lite.
"Vad hände? Asså hände något dig?" Jag skakar på huvudet.
"Kommer du gå eller ska jag stå som en Sköld och säga 'stop, om du rör dig en gång till så skjuter jag dig'" jag skrattar. Den där meningen har han kört med sedan han var barn och var besatt av poliser och sånt.
"Tror det inte slutar så bra. Du måste träffa min bror! Ni har ju inte setts på jätte länge." Han skrattar lite.
"Är han lika överbeskyddande som jag mindes honom?"
"Han är mycket värre när det gäller det." Jag vill berätta om slagsmålet men då kommer jag behöva berätta om att Ethan tar droger. Gör han det än? Är Ethan och jag tillsammans?