Tur i oturen

31

"Tuff morgon?" Säger en blond kille.
"Käften." Svarar Chris och jag känner jag blir varm om kinderna.
"Så vem är frugan?"
"Emily." Svarar jag, jag vänder mig om då nån petar på min axel och får se Thea.
"Får jag kolla på såret?" Jag nickar och följer efter henne.
"Oh halleluja, fattar varför du vill ha henne. Kolla röven." Hör jag nån kille säga men då hör jag också Chris svär en massa till dom och att dom ska dra åt helvete. Jag ler lite för mig själv och sätter mig på bristen medan Thea kollar på såret.
"Så du och Chris är okej?" Jag rycker lite på axlarna.
"Det hördes imorse i alla fall." Jag känner hur jag blir lite generad.
"Hördes det så väl?" Thea skrattar lite.
"Jag är fortfarande arg på honom av att han bara drog men jag förstår honom också men måendet jag hade runt dom där åren var riktigt hemskt." Thea lägger nytt bandage.
"Förstår dig men kärlek är inget att leka med. Det kan vara något litet som kan göra så hela förhållandet brister." Jag nickar lite.
"Det är lite läskigt ändå." Thea nickar och drar ned byx kanten.
"Nu äter vi frukost." Jag reser mig upp och vi båda går tillbaka där bordet var fullt med frukost.

"Here she comes." Hör jag en kille säga, jag möter Chris blick men jag kollar bort och tar en tallrik. Jag följer efter Thea när vi tar frukost.
"Så berätta Emily, hur träffade du Chris?" Frågar en mörkhårig kille när jag satt mig.
"Vi både grannar och mina föräldrar var väldigt bra med hans föräldrar så då blev vi bra vänner genom det." Jag äter lite, kollar lite mot Chris.
"Jaså och sen hittade han oss när han var femton och aldrig kommer lämna oss." Säger samma kille muntert. Aldrig?
Jag är tyst och äter, känner mig obekväm då massa killar sitter vid bordet.

***
"Jag borde skjutsa hem dig nu vart det ligger." Jag har fixat mig lite efter frukosten.
"Kommer du aldrig dra här ifrån?" Han suckar lite, min mobil börjar ringa och jag kollar mot skärmen och ser Simons namn.
"Vem är Simon?" Frågar Chris men jag tar upp mobilen och svarar.
"Vart fan är du Emily?" Jag kollar mot Chris som ser intensivt på mig.
"Hos en kompis... vi drack lite mycket och jag somnade." Mumlar jag och börjar leka med ett ljus som är tänt men Chris knuffar bort min hand och blåser ut ljuset.
"Hos en kompis? Om du inte är hemma om fucking 30 minuter..." Allt blir stilla, jag hör inte det sista då det blir som en tjock dimma för öronen. Rädslan tar in men när jag känner en hand på min axel vet jag exakt vem det är, tryggheten tar in. Jag möter Chris funderande och oroliga blick.
"Emily? Är du där!" Jag harklar mig.
"Ja... jag kommer. Vi hörs." Jag lägger på och kollar på den svarta skärmen.
"Vem var det?" Jag sväljer hårt.
"Simon." Mumlar jag och börjar bädda sängen.
"Okej? Simon... några ledtrådar på hur ni känner varann?"
"Varför bryr du dig? Du ska väll ändå stanna i den här hålan hela ditt jävla liv." Säger jag irriterat och lägger prydnadskuddarna till rätta. Chris fnyser och innan han lämnar rummet säger han;
"Kom till garaget när du är klar." Jag ser efter honom, jag suckar.

***
Vi sitter i bilen och jag har tagit på GPS så han vet vart han ska åka.
"Varför flytta du hit?" Jag kollar lite mot Chris.
"Behövde något nytt ställe." Mumlar jag. Men det blev värre här förutom att träffa Chris.
"Varför är du nervös och stressad?" Jag kollar nu mot Chris.
"Det är jag inte?"
"Åh kom igen hjärtat. Känt dig sen vi var små." Jag kollar ut genom fönstret väl medveten om att har rätt.
"Bör jag vara orolig?" Jag möter hans blick en kort sekund innan han återgår att kolla på vägen. Ja, snälla stanna. Jag behöver dig. Skriker det i hjärnan. Hjärtat slår snabbt av orolighet ju närmre jag ser vi kommer.
"Nej." Svarar jag enkelt med en lång hemsk paus.