Tur i oturen

22

"Tänker du berätta vad som hänt eller?" Jag kollar mot Olivia.
"Jag sa dom tre orden." Olivia ser ut som ett frågetecken.
"Jag sa till Chris jag älskar honom men tydligen älskar han inte mig." Säger jag irriterat och kollar ned på min tomma tallrik.
"Sa han inte det tillbaks?" Jag skakar på huvudet.
"Han kanske inte är redo, älskar mig inte eller någon annan skit anledning." Säger jag med en suck.
"Vi får hoppas han inte var redo bara. Grubbla inte över det där nu, okej?" Jag nickar bara. Vi lämnar matsalen och ska gå mot idrotten.
"Jag har jävligt ont i magen så jag ska gå till skolsystern jämnt. Klarar du dig?" Jag nickar mot Olivia och fortsätter gå mot idrotten.

Jag står på plan och vi kör fotboll för killarna lyckades övertala idrotts läraren så nu står jag här som ett jävla fån då jag inte gillar fotboll.
"Emily ta den!" Skriker nån och jag skjuter och träffar någon i huvudet. Wow, kan dagen bli mer bättre?
"Förlåt!" Ropar jag och killen bara skakar av det, jag möter Chris blick. Jag vänder bort blicken och går in i förrådet där alla vår mobiler är. Jag lutar mig mot plinten och går in på min mobil men då stängs dörren med en smäll, jag kollar mot dörren och går fram för å öppna men självklart håller säkert någon för eller så har någon låst. Jag hör hur de springer utanför jag, jag kollar mig stressat omkring. Jag ser på väggarna som trycks närmre eller så är det bara min illusion men i detta fall verkar det väldigt troligt. Jag går omkring stressat, andas fort och mina händer börjar skaka.
"Kan ni öppna den jävla dörren eller?" Skriker jag i panik.
"Flytta på dig Erik." Hör jag Chris säga, tårarna bränner i ögonen och då öppnas dörren. Jag möter Chris blick men jag tar min mobil och knuffar bort alla och lämnar idrottshallen i den friska luften.

Jag sätter mig på en bänk och tar djupa andetag. Jag hatar att jag har klaustrofobi och...
"Emily?" Jag kollar upp och möter Chris ögon, jag vänder ned blicken på mina händer och hans sätter sig bredvid mig.
"Hur är det?" Minns han...?
"Minns du att jag har klaustrofobi?" Jag kollar mot honom och han nickar.
"Kom." Han flätar ihop våra händer och börjar gå.
"Vart ska vi?" Frågar jag och självklart säger han inget. Jag suckar men följer tätt efter.

***
Vi har gått extremt länge men tillslut kommer vi fram, jag kollar över havs utsikten.
"Det är jätte vackert här."
"Du är lika vacker." Viskar han i mitt öra, jag vänder mig om och möter hans ögon. Det är tyst.
"Jag älskar dig dubbelt så mycket." Jag ler stort, trycker mina läppar mot hans.
"Varför sa du det inte..." han avbryter mig.
"Det var som en ren chock antar jag. Men jag vet att jag älskar dig, jätte mycket." Jag ler ännu större och kysser honom igen. Den här mannen är full av överraskningar.